Att vara människa, att föreläsa och lära ut något tangerar alltid (eget) ansvar, vare sig vi talar om ansvar eller inte. Som samtalscoach och föreläsare om det (o/med)mänskliga, om ansvar, kvalitet i hälsa, beteende och relationer, tangerar allt (själv)insikt, (själv)medvetenhet och (eget) ansvar.
Är ett dylikt upplägg garanti för kompetens, visdom, förnuft och äkta ansvar? Nej, inte per definition. Aldrig heller titel, status eller ålder. Fake ansvar, dysfunktionella och destruktiva beteenden och mönster, (relations)stress, ångest, medberoende, s(v)årigheter och ”psykisk ohälsa” finns i alla åldrar, kvarter och områden. Ansvar är det verkliga tabut i sammanhanget.
Liksom alla verktyg, kan ansvar användas eller utnyttjas på olika sätt. De flesta vill väl, ändå kan det gå fel. Vi, var och en, behöver själv medvetet uppdatera och aktivera vår ansvarsförmåga (respons ability). För att säkra vårt ansvar, vår förmåga att svara an på bästa möjliga sätt behöver vi välja öppenhet, för att kunna veta. Den vägen håller vi oss vakna och kunskapen levande.
Allt vi tänker, säger och gör, eller inte, är någon form av val, träning, inlärning och utlärning. Vad vi lär (oss) är vårt eget ansvar. Befriande, förpliktande och/eller betungande? Vi kan välja riktning.
På Morsdag 2014 cyklade min dotter och jag till min ”mommos” grav. Min dotter frågade mig varför jag måste få så mycket skit fastän jag är så snäll. Rörd tackade jag för hennes fina kommentar, förklarade varför människor kan bete sig fult och dumt och tillade: ”…o kanske för att jag klarar av det”. Hennes kommentar relaterade till hennes egna vittnesmål och erfarenheter i hemmet just denna (Mors)dag och till vad som skett inom familjen de senaste åren. En utdragen ”arbetsplatshistoria” hade jag också ”avklarad och avhandlad”.
Någon månad senare läste min dotter indirekt av mina tankar i stunden. Klarsynt och empatiskt sa hon: ”Mamma, jag vill att ni skiljer er.” Vad hon ville var att vi skulle slippa ”bråk”.
Men det blev mycket mer ”att klara av”. Mitt i alla relationshelveten blev min far svårt sjuk och med förlorad svälj- och talförmåga. Han hamnade brutalt inför sig själv. Glad, ångerfull och ödmjuk mötte han mig, även min nya livspartner. Men min far var ensam om det, och handikappad. Jag slogs för sanning, relationer och min integritet. Alla ovälkomna upplevelser och mina egna dysfunktionella beroende mönster, att fortgående ”tvingas” förklara och försvara för rättvisa och sanning var oerhört energidränerande. Men min (väl)vilja höll mig klar och stark. Jag underhöll både min humor, mitt humör och min helhetshälsa. Jag hade toppvärden och vitaminnivåer, men var mer och mer trött i huvudet och tyngd över bröstet. Efter större energibehandling ”kunde jag andas igen”. Drygt ett år senare fick min far sluta kämpa med varje andetag.
