När jag var tonåring ville jag att mina föräldrar skulle prata med mig. Jag önskade samtal som skulle leda till förståelse och ömsesidigt samförstånd. Det blev aldrig så. Som barn och ungdom skulle jag överlag förstå hur bra jag har det och vara tacksam. Och jag skulle förstå att veta hut och skämmas, och sluta bråka och säga emot. Jag påmindes ofta om att ta mitt förnuft till fånga och inse hur hopplös och omöjlig jag är. Min mor kunde även tillspetsa med: ”du ska nog få känna på…!”
Den kyliga attityden har minsann känts, och så till ”den milda grad” (för att använda hennes eget uttryck) att jag till stora delar stängt av (freeze). Ett av de tre grundsätten att hantera kriser. För överlevnad. De två andra är att slåss eller fly. (Fight or flight.) Mina föräldrar kallade mig ofta för elak , känslokall eller hård. Ibland allt på samma gång. Och det har till stora delar hängt med, mest i dem som tänkt och tänker i dessa banor.
Jag trivdes i alla fall med att få stiga upp och äta frukost och gå till skolan. Jag idrottade, lekte och började vara i stallet. Där lärde jag mig finska ”kantapään kautta”.
Min lillasyster och jag kom väl något så när överens, men jag har inte så många konkreta minnen, och vi hade relativt olika intressen. Det jag främst minns är att jag skulle vara ”förståndig och duktig”. Som en utomstående relativt nyligen sade: ”du fick alltid skiten för allt”. Det var förstås inte lillasysters fel, inte heller att både hon och jag i motsats till det fick höra att hon är ”snäll”.
Minnen och erfarenheterna från min uppväxt, hur jag blivit bemött och behandlad, och vad allt jag fått höra och blivit kallad, kom att ge förklaringen till varför jag förgäves sökte samförstånd och kärlek under så lång tid i mitt äktenskap. De sista åren funderade jag tyst för mig själv, att män kanske helt enkelt inte kan känna och förstå. Jag funderade så, eftersom det var fullständigt omöjligt för mig att förstå hur till synes ”snälla” människor kan förmedla så olika budskap. Och det var lika svårt att förstå, varför ett i grunden gott budskap kunde framföras med stark förebråelse och t o m förakt, och hur både indirekta eller direkta löften kan svikas om och om igen. Och hur någon så svekfullt och sårande kan dra in min familjs svekfulla och respektlösa bemötande och behandling av mig (som tagit full fart från 2012 igen) och vända det gentemot mig. Det var som knivar ibland. Under skilsmässa blev därmed dylikt och annat mångfalt värre.
Jag hade ändå turen och lyckan att få tillbringa barndomssomrarna i det gröna och med mina kusiner på den stora släktvillan. Det var bokstavligen som att slippa ut på grönbete. Yngsta av pojkarna var född samma år som mig. Jag älskade att stiga upp på mornarna och få gå ut i det gröna. Vi gjorde alltid något. Lekte, idrottade, tävlade, simmade, spelade, cyklade till biblioteket och läste. Familjernas gemensamma kaffebjudning varje eftermiddag ute på gräsmattan vid långbord var kanske pricken på i. (Om det regnade satt vi på kusinernas veranda som har tak.) Allt var idyll, åtminstone för oss barn. Och tills jag i tonåren blev tvingad att komma med och vara på villan. Inte så mycket minnen från det heller. Men jag fick åtminstone fara på ridläger någon sommar. Och de offrade sig och var i stan någon gång, tror jag mig minnas. Med mina kompisar i stan hittade vi likaväl alltid på något. Vi lekte med allt tänkbart, lekte fantasityper och familjer, spelade bollspel, andra spel och lekte häst. Det var också roligt, men det var något speciellt med att komma till villan och veta att här är vi många veckor. Visst kunde jag ibland lite sakna kompisarna i stan, och med blandade känslor se fram emot skolstart. För jag minns inget mer sorgligt än när mina kusiner alltid for till sin hemstad före vår familj och min farmor.
När jag långt senare och under studietiden träffat min blivande man ville vi jättegärna börja vara på villan. Då var jag ca 25 år, men då tänkte vi knappt få övernatta där. Men det gav sig. I viss mån fortsatte även ”släktkaffekalasen” med min faster och kusiner (beroende på vem som var i hemknutarna), och med min farmor. Vi var alltid med och redo för allt praktisk arbete på villan, och vi ställde i ordning vårar och höstar. Något min far uppskattade och vi fungerade bra och bäst tillsammans i detta sammanhang.
Med familjerna brukade vi även träffats under högtider. Men mest träffades alla på släktvillan där vi ofta tillbringade flera veckor tillsammans varje sommar. Och det var också där familjens gamla mönster småningom började framträda. Men med fler inblandade och ny dynamik, och när min farmor inte mera fanns med i bild. (Min farfar dog på villan när jag var ett år.)
Sista gemensamma dagen sommaren 2012 kulminerade i något som blev det stora startskottet till ett familjeelände, som på många plan lever kvar än i denna dag. Det var någon som kom och tömdes sin slaskhink över mig och använde mig som som dörrmatta. Detta skedde utom räckhåll och tillräckligt hörhåll för min far och mor. Dock skedde med deras vetskap. I den stunden hade det ändå långtifrån deras godkännande. Men småningom det blev ett indirekt godkännande via oviljan att tala med mig. Efter någon månads tystnad gentemot mig mötte jag sedan åter min fars skarpa tonart. ”Någon” började systematiskt utnyttja min utsatthet i familjen och familjens dysfunktionella mönster. Till denne någon hade jag en gång utelämnat mig totalt efter ”dålig stämning” och ”bråk” som uppstått i samband med familjerna samlade. Jag hade inbillat mig att denne skulle bry sig när jag sade hur jobbigt det är och alltid varit för mig, då jag alltid fått skiten för allt. Jag minns och ser bilden var vi var på villan när jag sade det.
Allt händer i ett sammanhang. Inget händer lösryckt från något annat, allra minst i nära relationer. Så även här fanns det en bakgrund, en långsam upptrappning p g a olika omständigheter, och ”mindre” liknande händelser över tid. Allt som kommer ut ur en människa berättar direkt eller indirekt om människan själv och vad hen tänkt och tänker (och det gäller ju även vad man konsumerar). Om allt inte är i enlighet med vad man kan hantera, ser det ut och låter därefter. Utan självreflektion sker ingen ånger och allra minst om fokus alltid förs på en annan.
Men just denna sommar och händelse hade föregåtts av bättre och bättre kontakt mellan mig och min far. Avslappnat och förtroligt. Även min mor vände sig igen till mig med sina bekymmer, och fick som alltid mitt gehör och min empati.
Men det som hände och följde därpå väckte alla gamla mönster till liv och förde hela familjen tiotals år tillbaka i tiden. ”Kalla kriget” började. De ville varken lyssna eller tro på mig. Egen skuld och skam väcktes till liv och då var det enklast och tryggast att dra sig undan, och enbart förebrå och skälla på avstånd.
I oktober 2012 såg jag en annons i tidningen: ”Bli den du är”. Behovet att få stöd och hjälp med att gräva och hitta mig själv under högen av alla tillskrivningar, påhopp, orättvis kritik och blint dömande väcktes.
Det var en utbildning i personlig utveckling för att växa som människa och medmänniska. Jag var på info, deltog i veckoslutskurs, och anmälde mig sedan till den ettåriga deltidsutbildningen som startade i januari 2013. Det ”blev” sedan ett år till, och jag blev färdig Diplomerad Samtalscoach i psykosyntes.
Den tvååriga utbildningen förutsatte även flera tiotals timmar individuell samtalsterapi, att själv vara coachadept samt att ha egna coachadepter. Därutöver studiematerial, skrivarbeten samt praktiska övningar under skolningsdagarna.
Jag fick den bekräftelse jag så väl behövde, och jag kunde bekräfta mig själv och allt det jag dittills förstått, känt, trott och upplevt med och om mig själv, min uppväxt och mina relationer. Jag hittade viljan och modet att mera vara den jag är och alltid varit. Och jobbet med det behöver ju fortsätta livet ut…
En av de saker som hållit mig något så när hel och frisk trots alla jobbiga händelser och erfarenheter, är min tysta överenskommelse med mig själv i tonåren. ”OM jag själv någonsin får egna barn, vet jag precis hurudan jag inte skall vara.” Det har gett mig en stark plattform att skapa något helt eget. Ända från den dagen jag önskade få barn, var detta med mig. I praktiken betydde det att jag vill njuta av och med mitt(mina) barn istället för att ensidigt bestämma och utöva makt. Ledorden är och har varit kärlek, respekt, gränser och empati. Och jag gjorde mycket klart för ”omvärlden” att ingen rör min dotter.
För att hållas ”något så när hel och frisk” behövs även återhämtning och bearbetning av dylika stresspåslag och tärande stress som likaväl relationsstress ger. Studier, skrivande, omhändertagande av mental och fysisk hälsa och att göra saker man blir glad av hjälper och är oumbärliga. Men precis som all annan stress och sorg, lämnar allt sina spår. Även om man växer som människa och med omhändertagande och självmedvetenhet blir starkare och lättare kan hantera svårigheter, kan man likaväl vara mer känslig och ha sämre stresstålighet. Men tanken kraft kan vara starkare än mången tror. Men då behöver även det undermedvetna vara inkluderat.
Att vara utåtriktad och öppen, intuitiv och inkännande kombinerat med hårt dömd och bemött inom och av egen familj är en relativt knepig kombination i livet.
Den så viktiga självkänslan har betydligt fler nyanser än att vara ”stark eller svag”, ”bra eller dålig”.
Självkänslan kan i princip och i grunden vara och kännas väldigt stark om man är ärlig och litar på sig och sina sinnen, och gör saker man blir glad och mår bra av. Men om man under största delen av livet inte blivit bekräftad för den man är, utan istället uppmanas förstå, känna och inse hur hopplös och omöjlig man är, är självkänslan mycket skör och ärrad. Mental trygghet saknas.
Varför beter sig till även synes ”trevliga, snälla, friska och välutbildade ” människor respektlöst, ansvarslöst och gränslöst, oempatiskt och själviskt gentemot andra? Varför och hur förs fokus på person, på just en individ? Hur kan riktlinjer och regler ibland framställas och vara så otroligt ensidiga? Hur kan ”goda råd” aldrig avse denne rådgivare själv?
Flykt från egen skuld och skam (och måste därför påföras annan), förnekelse och försvar, brist på empati, svag eller kluven självkänsla, obefintlig självkännedom och omedvetenhet (leder till omedvetet försvar av egot) självhävdelse, självfullkomlighet, makt, egen agenda, och det finns människor som har olika masker i olika sammanhang. Narcissism har inte bara många masker utan även många ansikten och flera stadier. Svårast är att upptäcka den blyga och hemliga narcissisten. Och det mesta sker under ytan, även när det är frågan om s k öppen narcissism.
Det avgörande är aldrig etiketter eller diagnoser. Det som är avgör är om gränslöst och skadligt beteende är en engångsföreteelse eller inte, och hur det påverkar och inverkar på en annan och dennes liv. Utan genuin ånger ändrar inget. Och skammen växer.
Varför och vem blir oftast objekt eller offer för andras gränslösa beteende?
Vi är oftast lyhörda och empatiska. Vi är sårade eller sköra inombords och anpassar oss därför på egen bekostnad. Vi kan även bli s k medberoende. Vi har otydliga men framför allt tänjbara gränser, som utnyttjas av den som vill, behöver och förmår. Och minsta lilla reaktion från oss används som ”bevis” för att de ”har rätt”. Redan det kan vara ytterst provocerande, och finns det inget att ”bevisa”, så kan det ju alltid provoceras fram ”ett bevis”. Sedan anklagar de en för det bemötande man själv är utsatt för. Och kanske för att vara narcissist eller liknande.
Det gäller alltid att se sammanhanget något händer i, för inget händer lösryckt från något annat. Men många tvivlar på sig och sina sinnen, vilket är högst förståeligt. Och då är det även svårare att se och förstå vad som händer och upptäcka mönster. Och ibland ser man och förstår, men omständigheterna gör att man inte kan eller vågar röra om i grytan.
Det är oerhört svårt (snarast omöjligt) att nå fram till eller samtala med människor som är helt omedvetna om sig själv. De behöver inget helikopterperspektiv. (kan det bli mer talande…) I värsta fall är självförnekelsen total. En agerar i oförstånd, andra i en kombination av omedvetenhet och medveten elakhet och själviskhet. Det är stora inre konflikter som skall ut om man inte själv tar hand om dem med självreflektion, samtalshjälp och/eller på annat sätt. Förr eller senare brukar allvarliga och svåra skeden i livet oftast frambringa någon förändring.
Enda sättet att styra sitt liv är att ibland (eller t o m alltid) ha en viss distans och koll på sina tankar. Annars styr tankarna livet. Det finns ett antal typiska tankefällor att se upp med. Det kan vara både dåligt och ödesdigert att blint mata och tro på sina tankar. För tankar blir till känslor. Känslor blir till handlingar, och relationer och livet blir därefter.
Människan är ett vanedjur, men ändå mycket formbar. Utan medvetenhet och välvillig attityd kan vad som helst, bli till vad som helst. Vi kan hjärntvätta oss och andra på relativt kort tid. Att ägna sig åt ”positiv hjärntvätt” är det ju sällan någon fara med, tvärtom.
Men människans natur och hjärna har lättare för att falla in i negativa tankar. Och när en lögn upprepats ett antal gånger, omvandlats den till sanning. Vi kan alltså både göra oss själva och andra mycket illa om vi inte är medvetna om våra tankar. Både medveten och omedveten illvilja behöver stoppas på vägen. Båda skadar och förstör likaväl. När känslorna infekterats via tankarna, skriker de blint, desperat och okontrollerat ut den falska sanningen.
Tillbaka till vägen till Koach Ing. Under 2014, andra året hände det mycket på alla relationsfronter. Jag mötte mer hat och början på ”svarta ögon-eran”. Och jag mötte fortsatt starkt och jobbigt gränsöverskridande beteende även på hemmaplan. (Mitt starkare jag började bli farligt för de som bemött mig gräns- och respektlöst.) Alla mina vädjanden och muntliga och skriftliga gränsuttalanden under alla år hade klingat för döva öron, så nu gjorde jag enbart ett tyst beslut för mig själv efter en kväll (och natt!) innan jag skulle på en arbetsintervju. ”Det här var sista gången!”
Detta befriade och stärkte mig mentalt. Men 2014 var likaväl ett tufft år. Mycket hopp och tillförsikt, men också stor sorg, stress och osäkerhet. Tack och lov hade min dotter och jag varandra och hon såg allt för vad det var. Hon sade själv rakt och spontant att hon vill att vi skiljer oss. Hon ville se sin mamma mer glad och energisk som förr och hon tänkte och hoppades att på så sätt kan vi alla få en bättre relation.
Trots allt som hänt och sagts, trots att han någon månad tidigare hotade med jurist och domstol och hån om hur jag skall klara mig själv, när jag sade att jag kan prova flytta skilt (hade ju dottern aldrig velat) trodde även jag att vi skulle kunna vara vänner. Mitt budskap var då och hela vägen: ”Ta hand om dig, tala med goda vänner, fokusera positivt och på ….”
Men Ibland och med en del människor spelar det ingen roll vad man säger eller gör. Precis allt och vad som helst går att utnyttja, förneka eller vändas på, för den som vill och har förmågan till det. De plockar ord eller valda repliker ur ett sammanhang och kan få det vänt till precis vad som helst. Och ”man” kan också ta värvning i motpartens familj. Budskapet om Inger kom som en skänk från ovan. När jag och min dotter körde till Tammerfors för att besöka min far, var det min mors ”Inger, du e hemsk!!” som upprepades och ekade. Det var en tung hemresa. Och det blev flera tunga år. Men jag hade ju lärt mig att gråta igen under de två föregående åren.
Våren 2016 fick jag ett ettårigt jobb på Kriscentret Valo i Vasa. Jag jobbade bl a med kundprocesser av olika slag och dejourerade med ett team av frivilliga i Finlands landsomfattande kristelefon. Jag fick erfara hur jag kunde hjälpa andra. Redan ett samtal kunde öppna och lätta mycket på ångesten och stressen som någon upplevde och bar på. Dessa lyckade processer är en del av grunden till att jag med tillförsikt startar min egen samtalsmottagning. För trots kunskaper och erfarenheter har jag inte kunnat få fortsatt motsvarande jobb eller projekt, eftersom jag inte har ”rätt officiella” utbildning. Jag valde att studera vidare på egen hand och ta hand om mig och mitt enligt vad som kändes som bästa alternativ för mig under de rådande familjeomständigheterna. (Vill man läsa ännu mer, finns det under rubriken Om mig, relationer, händelser och sammanhang.)
”Redan” i november 2017 gick jag en månads företagarutbildning. Jag fick bra feedback och förtroende. Men det stormade för hårt runt mig i mitt familjeelände då ännu, så jag lät tiden ha sin gilla gång.
Nu, ca 1,5 år senare och ca ett halvt år efter min fars bortgång under hans, vår relations och övriga svåra och komplexa omständigheter, är jag redo och mogen för Koach Ing.
Mina egenskaper, erfarenheter och omständigheter har således sakta men säkert för mig till att starta egen verksamhet med mottagning för samtals coaching för att kunna stöda och coacha människor till att må så bra som möjligt, till att hitta balans med och i sig själv. Jag har att ösa ur och dela med mig av min erfarenhet, kunskap och förståelse.
Efter min egen studentexamen for jag till Paris som au pair. Inte direkt för att sköta barn, utan främst för att komma bort hemifrån och för att jag älskade franska språket ända sedan högstadiet.
Två år senare flyttade jag hemifrån för gott. Jag började studera på Hanken i Åbo. Det var mitt val (och det fick godkänt) efter att andra alternativ uteslutits av olika orsaker. Jag läste internationell marknadsföring som huvudämne. Det handlade långt om kommunikation, beteende och kulturer. Franska blev mitt första biämne och personaladministration det andra.
Under slutet av studierna började jobba som marknadsföringsassistent på Åland på Royal Canin, ett delvis fransk ägt bolag. Jag trivdes bra med det, men ville flytta tillbaka till fastlandet och gärna till hemtrakterna till det bekanta sociala och närmare villan där jag stortrivts som barn tillsammans med mina kusiner. Så när min man fick en bra tjänst för sin samma arbetsgivare, sade jag upp mig efter ca två år. På jobbfronten var det dock dåliga tider (90 tals krisen) så vi passade på att hämta hundvalpen jag länge önskat.
Efter detta har jag mest jobbat med försäljning. Av den naturliga orsaken, att jag inte velat jobba med papper, utan närmare produkten eller tjänsten, d v s med människan i fokus. Jag var kundrådgivare och försäljare av motionstjänster i sammanlagt närmare tio år. Jag betonade ”redan då” det viktiga med mångsidighet och den mentala biten, och hur det ena påverkar det andra. På första stället avslutades mitt över sju år långa arbetsförhållande på ett ”lite annorlunda” sätt (tre varningar och uppsägning per e-post). Fick en ände på det i mars 2014 efter 2,5 år och när det var fem före offentlighet.
Efter detta började jag marknadsföra mig som ”Humanistisk och humoristisk marknadsföringsekonom”.
Jag fick jobberbjudanden inom branschen av mina andra tidigare kolleger. Det blev några kortare perioder, och andra erfarenheter.
Livsomständigheterna och de uppslitande händelserna inom familjen förde mig till den tvååriga deltids utbildningen i personlig utveckling och till att bli Diplomerad Samtalscoach (2013 – 2014).
Våren 2016 fick jag mitt ett års jobb på Kriscentret Valo .
I november 2017 gick jag en månads företagarutbildning.
Våren 2018 hade jag och en kollega #brafiilis grupper i högstadium via Folkhälsan. Preventivt arbete för välmående och motverkande av psykisk ohälsa. (fortsättning uteblev p g a praktiska omständigheter)
Utbildningar, erfarenheter och bakgrund
Koach Ing – verksamhet från hösten 2019. Publicerad hemsida augusti 2023.
Diplomerad samtalscoach i psykosyntes 2013 – 2014, Huma Nova
EMCC (European Mentoring and Coaching Council) EQA
Psykosyntes är en utvecklingsorienterad psykologi med helhetssyn på människan.
Första året: ”Bli den du är.” Utbildning kring medvetenhet och personlig utveckling.
Andra året: Fördjupning, coachingdel och fortsatt egen utvecklingsprocess.
Totalt 250 kurstimmar och kursdagar med teori och träning av olika slag. Däremellan studieböcker och material, hemskrivarbeten och mindre gruppträffar mellan utbildningsträffarna. Inlämningsarbeten som slutarbete. Utbildningen förutsatte även totalt 45 h samtalsterapi och 5 coaching sessioner för egen del. Fjärde och sista terminen egna coachande samtalsprocesser med coachadepter ”utifrån”.
Anställning vid Kriscentret Valo 4/2016 – 3/2017
Samtalsprocesser, kristelefon dejourering, kurser, evenemang och projekt.
Närmare beskrivning och exempel under ”Berättelser från kriscentret”.
– #brafiilis gruppledarutbildning för ungdomar
Mycket bra kursupplägg. Lika relevant för alla ”stora barn”.
– MIELI ry kursseja (Suomen Mielenterveys ry)
Mielenterveyden Ensiapu koulutus 2
Ryhmänohjaaja-koulutus
Senioori Hyvinvointitreenien ohjaajakoulutus
NLP-Practitioner (suomeksi) 9/2017 – 5/2018
(Neuro-Linguistic Programming)
Somaya Yoga teacher training 2021. Hatha Yoga.
Jag har utövat och ”använt mig av” olika former av yoga sedan 2005.
Kundalini Yoga Essentials. Life Force Academy.
Påbörjat i skrivande stund, sommar 2023.
Yoga betyder union och handlar om att förena och balansera.
Yoga innefattar tekniker för ökad medvetenhet och balans, lugn och ökad energi.
Yoga handlar om (träning för) livet. Vår andning är bärare av livskraften (Prana, Chi).
Grundkurs i ljudterapi. Sound Awareness. Våren 2021.
Reiki 1. ja Reiki 2. Arja Kivelä 2017.
Allt är energi. Med Reiki som teknik kan vi bidraga till smärtlindring, helande och mer kvalitet i hälsa.
Kortkurser med S.Salman Ahmad, Ph.D Psychology.
Consultant, facilitator & coach, Leadership Development and Human Resource Management.
Transforming Negativity. 4.1.2013
Building Capacity 5.1.2013
Raja Yoga Meditation Course 6 – 9.1.2013
Course on Psychology, Spirituality and Meditation 26 – 28.4.2013.
Kursdagarna i januari 2013 var en vecka innan min coachutbildning startade. Helheten och innehållet var super givande och öppnande. Kursen var mycket välkommen som sådan och även tidsmässigt med tanke på mitt sammanhang. Kursinnehållet blev en suverän bas inför ”Bli den du är” kursstarten och nu, drygt 10 år senare i augusti 2023 kan jag konstatera, att dessa kursdagar blev som en ram för mig och min fortsatta utveckling och process. Och inom den ramen ryms hur mycket som helst.
Under åren 2004 – 2014 jobbade jag med rådgivning och försäljning av motions och välmående tjänster på olika konditionscenter. Jag betonade även där och då vikten av helhetstänk och mångsidighet vad gäller människa, hälsa, träning och kost.
Hanken fortbildning i Vasa: Förman i framtiden – Tulevaisuuden esimies 3.10.2011 – 1.2.2012. En kurs jag ”hoppade på” efter att ha fått sparken per e-post med tre varningar och uppsägning i augusti 2011. Med (mer) hel och sund självkänsla hade jag sagt upp mig själv många gånger under dessa 7,5 år.
Kursen var en givande helhet, speciellt de psykologiska och humanistiska bitarna. ”Intressant gäng”, alla med mer eller mindre olika utbildning och bakgrund.
Kort angående ”arbetsplatshistorien” och avslutet: En fredag eftermiddag våren 2007 efter drygt tre år på denna arbetsplats kände jag ett starkt tryck över bröstet och tårarna började rinna. De rann i fler timmar, även när jag cyklade hem, och hemma. Jag ställde mitt första villkor: antingen slutar min kollega eller jag. Drygt ett halvt år senare sade hon upp sig själv. I det skedet sade jag: ”Hade jag vetat vad jag vet i dag, hade jag aldrig börjat här.” Men jag fortsatte. Jag fick en ny kollega, och det kändes jättebra i början. Men det hände annat i kulisserna.
Under slutet av min semester sommaren 2011 kontaktade jag arbetshälsovården. De gav mig en ”vanlig” läkartid p g a semestertider. Hon sjukskrev mig en vecka i väntan på tid till arbetsplatshälsovård. Och hon sade: ”Jag skriver inte ut någon medicin åt dig ännu…” Jag fick endast ur mig:”Nää ä…!?!” Givetvis var jag uppgiven, inte glad, alltså frustrerad, ledsen, trött och arg på galenskaper och orättvisor. Jag hade en naturlig respons på jobbiga omständigheter.
Arbetshälsovården förlängde sjukledigheten i väntan på att kunna ordna ”yhteisneuvottelut”. Efter någon vecka kontaktade jag själv arbetshälsovården för att få veta läget. I det skedet möttes jag med totalt omsvängd attityd, med retorisk fråga och uppmaning: ”Ooksä käynyt siellä työpaikalla! Ei ne asiat täällä ratkeaa!” (Har du varit till arbetsplatsen! Inte är det här sakerna löser sig!)
Dumt och ”snällt”, alltså dumsnällt, så lydde jag. Andra dagen fick jag ett sms från en i ledningen med uppmaningen: ”Läs, du har viktig e-post”. Den e-posten var alltså uppsägningen av min anställning.
Kollegerna var förvånade och ”chockade”. Jag också, men ändå inte. På kvällen var jag lättad och glad. Jag kände mig fri(given). Först samma dag och sedan kontaktade jag förbund och instanser som jag kunde och borde ha kontaktat tidigare. I samförstånd och samarbete med dem, och med spontan uppbackning och ”juristhjälp” av min far, gick jag vidare med det jag kände och ansåg vara det enda rättvisa och ansvarsfulla. Det blev en process på ca 2,5 år med överraskande vändor, samt möten och erfarenheter av olika slag.
Knappt ett år in i den processen, hösten 2012 bröt min far dialogen och kontakten med mig. Det efter andras tilltag, inslag och övertag inom det ”familjära”. Den ”gamla” familjedynamiken uppstod till fullo, och mångfalt värre. Det blev några möten och ”samtal” av helt andra slag de följande åren.
Min moster hade ”hört något” från min kusin. I det skedet min moster kontaktade mig, hade jag funderat på om jag skall kontakta henne. Hon fick och har en stor plats i min lilla familjs liv.
Kring ansvar och (själv)ledarskap kontra ansvarsflykt och fake ansvar
När självreflektion, transparens, autenticitet och ansvar lyser med sin frånvaro, sätts strålkastaren på den individ eller namngiven grupp som behövs och passar bäst som syndabock. Detta för att skydda något, sig själv och/eller andra från (avslöjande om) sanning och lögner, skuld och skam. Det handlar om fenomen och mekanismer som gäller både i det privata och officiella, i både mindre och större sammanhang, och världen över. Och det är de värsta lögnerna som kommer sanningen närmast. Sanningen är då inbakad i projiceringar, mellan raderna och i sammanhang.
Som syndabock, mobbad och misshandlad i någon form är en människa objekt i någons tankar och fokus.
När objektet blir och är subjekt och (vill vara) medveten, engagerad och ansvarsfull ledare i sitt eget liv, alltså står (k)ärligt upp för sig och tar hand om sig för att både överleva och leva, så blir och är man varken bitter eller offer. Man kan vara arg och ledsen, och glad och tacksam om vartannat. Man kan, orkar och även vill ”stå på barrikaderna” för sanning, integritet och rättvisa.
Den som inte är ärlig och inte tar ansvar, som har en dold agenda, som behöver syndabockar och offer (behöver offra och utnyttja andra) sysslar med Gaslighting. Försöker och undanhåller, förnekar och omskriver verkliga händelser, eget och inte minst syndabockens beteende, syndabockens iakttagelser, upplevelser och uttalanden. Både direkt och för omvärlden. Allt förnekas, förvrängs, svängs, omskrivs och framställs dömande, förebrående, attackerande och beskyllande om vartannat.
Verktygen är alltså lögner och (försök till) manipulation i olika former, nyanser och intensitet. Den som driver en agenda har inga problem med att ljuga och manipulera på det mest ”lämpliga” och effektiva sättet. Som till exempel att välja en sann bit, och göra pangkaka av det, kanske med lite tillfogade utvalda detaljer och nyanser av olika slag. Och överhuvudtaget genom att utelämna relevant och avgörande info, historia och sammanhang. Och inte minst genom hjälp och smickrande beteende av utvalda mänskliga sköldar och offer. Ändamålet helgar medlen. Bieffekter och ringeffekter av vilka slag som helst ingår. Och ofta är de därtill ”till hjälp” i en huvudagenda, och frön till fler agendor. Att skydda fasaden är en agenda som genomsyrar alla falska och dolda agendor.
Vem och varför någon är manipulerbar och/eller blundar avgör roller, följder och ringeffekter. Och precis vem som helst, alltså även en med erfarenhet, kan bli osäker eller manipulerad i stunden av en skicklig manipulatör, OM man saknar andra relevanta bitar och sammanhang.
Den som är manipulerad, som tror och (s)väljer, som inte har kommit till insikt, hjälper ofta i något skede direkt eller indirekt till med att sprida falsk information och falska budskap. Omedvetna offer kallas på vardagligt fackspråk för Flying Monkeys. En klinisk term, precis som narcissism och dess olika former, nyanser och blandningar.
De allra flesta vill i grunden väl, men det hindrar inte, att mycket kan gå och bli oerhört fel. Det behövs bara att man är människa, och därmed sårbar, saknar (själv)insikt och är mer eller mindre manipulerbar. Att man ur detta omedvetet väljer och mer eller mindre blint tror på serverat budskap och budbärare. Eller att man tvekar, anar och vet ”tillräckligt”, men vågar inte ”säga emot” eller vill inte förlora sina privilegier, och väljer att vara tyst.
Alla vet, att allt som glimmar inte är guld. Alla vet, att allt inte är vad det ser ut eller framställs att vara. Men när man tror eller vill tro, och säger så, så tror man. Man faller på eget (be)grepp. Då (in)ser och vet man inte, att man inte vet. Man ser inte skogen för träden. Vilket i detta sammanhang kan ”översättas” till: Man ser inte verkligheten för sina tankar (sin tro på…) Vilket kopplar direkt till, att vi lurar alla alltid i första hand oss själva. Så därav behöver vi bli vår egen medvetna, ansvarsfulla och tillitsfulla ledare.
Vi behöver tänka, leva och agera ur (k)ärlighet och ansvar. Utan självmedvetenhet, självinsikt och fungerande ansvar är man manipulerbar och offer i en eller annan form och grad. Man sviker och förlorar sig själv, sin självtillit, själv(med)känsla och sitt sanna jag, den enda identitet man behöver.
Utan (själv)medvetenhet och ansvar får vi de äventyr och drama som de flesta inte vill ha.
”Sitä saa mitä tilaa.” (Man får det man beställer.) Konstaterade en gång en man, och han och jag tillsammans, efter en ”gemensam” arbetsplatshistoria och i de turbulenta efterdyningarna.
Vi blev vänner under och på grund av speciella omständigheter.
Uravalmennus korkeasti koulutetuille. UNIC-palvelut Oy, november 2013. Jag gick den frivilligt via arbetskraftsförmedlingen. Den var en givande ”mer” mental och praktisk utbildning, mer än det traditionella att identifiera sina styrkor och svagheter. Från och med denna tidpunkt började jag skriva ”Humanistisk och humoristisk marknadsföringsekonom” som rubrik i min CV.
Konflikthantering och Arbetsplatsmobbning, Åbo Akademi våren 2014. Psykoterapeut Mika Lindfors.
Slutarbetet (tent) var i form av hemuppsatser, vilket gladde mig. Konflikthanteringen blev 13 sidor. Arbetsplatsmobbningen 9 sidor. Kursledarens feedback och citat: ”… egna reflektioner som kryddats med referensmaterial”, ”koppling till verkligheten som gjorde teoretiska synvinklar mer levande”, att jag ”varvat teori och praktik”, att jag ”har med egna åsikter och erfarenheter”och att jag hade ett ”bra sammanställt kritiskt ställningstagande till att förebygga arbetsplatsmobbning”. ”Bra jobbat!”
Lite in på 2015 började jag läsa på och lyssna på kanaler med erfarenheter, omfattande och levande kunskap och kompetens kring beteendedynamik, olika patologiska och narcissistiska beteende former och mönster. Här fick jag ramarna runt mina erfarenheter och ”närmaste” vuxenrelationer. Det var som att komma hem. (ironi)
Lite personligt relaterad bakgrund:
Vid årsskiftet hade min dåvarande man kontaktat min far som låg på sjukhus i Tammerfors sedan några veckor: ”Inger har hittat en annan och vi skall skilja oss.” Det var sant i sig, men i sammanhanget en fullständigt ensidig, lögnaktig, oempatisk, självisk och oansvarig framställning om mig, om sig, om oss. Min blivande f d man, vår dotters far, tog och fick värvning i min familj. Han och de mer jämnåriga hade nu mig som gemensam nämnare och objekt. Alla med sina agendor. (Agendor och fasader överlag, döljer ofta en huvudagenda. ”Lyckade” agendor både föder och möjliggör nya agendor.)
Någon månad framåt förlorade min far svälj- och talförmågan och blev inkapslad med sitt barndomstrauma och allt som fyllts på i ryggsäcken de sista åren (som han ju borde ha gått igenom istället). Han hamnade brutalt inför sig själv. Och andra gjorde allt för att hålla mig utanför. Jag var farlig, för sanningen.
I juni 2015 kunde jag träffa min far. Han visade mig glädje och ödmjukhet (något helt nytt!) att ses, och välkomnade ”en annan”, alltså min nuvarande man. Men denna bit var min far ensam om, och mer eller mindre hjälp- och maktlös. Och det ”hände saker”… Det blev redan i det skedet sista sommaren på släktvillan för mig och min dotter (och första och sista för hennes ”bästa bonuspappa”).
Många hade tuffa år framför sig, men av helt olika orsaker och på helt olika sätt. För min far och mig var det i princip med ca 20 månaders ”paus” från att kunna träffas. Jag kunde återskapa kontakt från april 2017 när jag kunde besöka honom på intervallvården (som var tänkt att vara hemlig för mig!) Det blev många starka stunder och ögonblick, med tillförsikt de två första månaderna.
Den 30.6.2017, efter drygt tre veckor sedan senast, mötte jag en otrolig och rörande glädje. Ändå kunde han knappt le. Vi fick ut honom i solskenet de två följande dagarna, och vi skulle börja träna för att han skulle kunna skriva på platta och uttrycka sig. Men från den 4.7.2017 hade andra energier kommit in i bild igen. Det var oerhört sorgligt och hemskt. Personalen fyllde i pusselbitar, och deltog. Men kunde förstås inget mer.
Under dessa år såg min far mig i ögonen. Ville se, och hålla blicken, och handen. Före den 4.7 utan ångest i blicken. Men från den dagen började en ny sorglig och tung nerförsbacke. Jag bokade in en ”större energibehandling” i september 2017. Det var mycket behövligt och välkommet. Jag fick befrielse från tyngden och trycket över bröstet. Och orkade bättre med mer tunga möten. Min far slapp vidare från sitt levande helvete i december 2018.
Jag fick i misstag (säkert meningen) obduktionspappren under 2019. Och testamentet från före hans Tammerforsfärd i slutet av 2014 var en chock, men logiskt i sammanhanget, och till och med förutspått av andra som ”fått vara med”. Det var alltså inte meningen att jag mera alls skulle vara på släktvillan där jag varit i ca 50 år. Jag åkte till min fars grav. Jag var ledsen och arg. Men jag förstod ju allt. Chocken lade sig relativt snabbt. Och vi blev tacksamma åt upplägget. Även om inget kring det var okej. Jag har med mig minnesbilder som jag alltid gillat. Och tacksamhet till fina stunder och vad ”Paradiset på jorden” som det var då, gett mig och min dotter.
Det bjöds på många extremheter och fulheter på vägen. Även för andra. Från början.
Såväl i skrift, tal och handling.
Denna försommar 2023 bjöd vi min mor på besök tillsammans med min moster och hennes man till mitt (vårt) nya villahem. Det var i sammanhanget ett lyckat möte. Det var över 10 år sedan vi träffats i mitt hem.
Företagarutbildning i november 2017, ca ett halvt år efter mitt ettåriga jobb på kriscentret.
Jag fick fin feedback och bekräftelse för mig och min verksamhetsidé. Men ännu var det ”inte läge” på grund av privata omständigheter och sammanhang.
Våren 2019 tog jag kontakt med Startia och Koach Ing blev registrerat i april. På sommaren påbörjade jag texter till hemsida, och skrev och skrev… för mycket för en hemsida.
Nu, sommaren 2023 är hemsidesprojektet återupptaget, vilket hängt på att jag färdigställer mina texter. Ursprungligen tänkte jag hemsidan på båda inhemska språken, svenska och finska. Men hemsidan blir enbart på svenska i detta nu. Eventuellt på engelska i något skede, och i första hand yoga delen.
Från sensommar 2019 hade jag mina första samtalskunder. Verksamheten fortgått med individuella samtal, parsamtal och andra upplägg. Till den 20.9.2023 på Alma är min första Koach Ing föreläsning inbokad. Rubrik: ”Mitt ansvar – mitt inre superverktyg”.
Min första yrkesutbildning, och relaterande bakgrund. Sanning och konsekvens:
Ekonomie magister 1987-1992 vid Åbo Akademi, med internationell marknadsföring, franska och personaladministration som huvud- och biämnen. Ämnena valde jag enligt mitt intresse för psykologi och det mänskliga beteendet. Internationell marknadsföring tangerade långt andra kulturer och människors
sätt att tänka och agera, även om främst relaterat till företagsvärlden. Franska var mitt favoritspråk och personaladministration var närmast psykologi man kunde komma.
Utbildningen var mitt eget val, men ändå inte. ”Hanken” var det val som både uttryckligen och under ytan var godkänt av mina föräldrar. I dylika större val, vågade jag inte vara självständig, utan lydde indirekt. Av rädsla för att få mer skit, känna mig ensam och utan någon form av stöd och trygghet om något ”skitit sig” och om jag ”gått emot” dem.
Som tonåring hade jag levt med känslan av att ”hänga löst”, att kunna bli utkastad. Det var tufft och spänt med tillskrivningar, order, hot och villkor. Jag var uppmanad att vara självständig, samtidigt som hindrad och förbjuden till det. Förebrådd och beskylld med: ”Sluta säga emot (bättre vetande).” Du gör ändå alltid som du vill.”
Hur jag än gjorde, innebar det ofta inre och/eller yttre konflikter. Det kring ”egen vilja” och känslor blir en jäkla soppa i en emotionellt handikappad, prestationsinriktad, auktoritär och/eller relationsmässigt dysfunktionell miljö. Det kan bli väldigt spänt, tärande, skört och destruktivt. Föräldrar som tror sig veta, och tror att de ”vet bäst” och ”har rätt” för att de har lyckats bli föräldrar eller vårdnadshavare och för att de är ”vuxna” utgående från ålder, har missat sin egen hem- och livsläxa för sig och sina barn. Så ju fler som vaknar, dess finare för var och en, alla nära, och (med)mänskligheten. Då behöver ingen göra politik av det (med)mänskliga.
När ett barn eller någon lyder en uppmaning och order på grund av rädsla och stresspåslag, handlar det aldrig om att ”visa respekt” eller att ta det ansvar man kanske uppmanas att ta. Ansvar fungerar inte så. Därtill är det ju någon annan som bara påstår något. Det är dennes tro, åsikt och/eller ord.
Men beroende på läge, situation, direkt fara och utsatthet kan det givetvis vara det mest förnuftiga och ansvarsfulla i stunden, att låtsas lyda.
Efter ”bråk” kunde det råda iskall tystnad. Tystnad kan som bekant vara oerhört talande, obehaglig och tryckande. Och tystnad kan vara oerhört behaglig, välkommen, fridfull och/eller konstruktiv.
Jag var tvungen att lära mig hur hantera och svara an på tystnaden gentemot mig. Känslorna och kroppen svarade med att ”stänga av”, tankarna och tänderna ”bet ihop”, och jag visade ibland samma iskalla och hårda yta tillbaka. Ett skydd och en fasad på olika sätt. Och jag hade givetvis inte utrymme att höja på rösten och ingen brydde sig på rätt sätt i mina tårar. Allt var fel. Även min tystnad som svar på/i tystnaden. Sedan fick jag fler tillskrivningar och dömande utifrån det. ”Elak, känslokall och hård.” Jag som önskade samtal, att någon skulle höra även mig, fick återkommande höra: ”Det/du är som att tala med en vägg.”
Jag blev alltså ”duktig” på att ”stänga av” som svar på olika bemötanden. (Som vuxen har kunnat bli så kall på insidan, att jag verkligen frusit inifrån. Men det är nu ”länge sedan”.) Jag blev också tidigt duktig på att fly in i en jargong och annan verklighet (alkohol). Jag kunde även vara mobbande av mig, kritisera fult och vara påstridig på olika sätt. Men det var främst i låg- och högstadiet. Inte mer under gymnasietiden, enligt vad jag kommer ihåg. Jag minns gymnasiet som en mer ”glad helhet”.
Jag har jobbat i olika typer av företag med varierande typer av företags- och ledaranda.
Jag har jobbat i kontorsmiljö och även som försäljare av fast inredning och köksrenoveringar samt bilförsäljare.
I slutet av ”hankenstudierna” 1991 flyttade jag till Åland. Jag fick fast anställning som marknadsföringsassistent på Royal Food (Royal Canin) på Åland. Givande och mångsidigt, men jag såg Åland som ”tillfällig vistelse” från början. Jag sade upp mig efter ca två år när min dåvarande man fick ny tjänst inom sitt jobb och vi flyttade till Vasa.
Mitt undermedvetna och min såriga självkänsla från min uppväxt drog mig ”hemåt”. Jag saknade ”relatedness”. Det som gör oss tryggt självständiga, självständiga och trygga. Det blev en lång, varierande och även turbulent ”hemresa”, alltså inre resa för mer balans och ”bättre” grund (själv)känsla.
Före och under studietiden har jag jobbat på bank. Under studietiden jobbade jag två somrar i konferens och i cafeteria på båt mellan Åbo-Stockholm.
Efter studentexamen och före ”Hanken” i Åbo, åkte jag iväg som au-pair till Paris 1985-1986.
Jag älskade språket, och ville bort hemifrån. Min lillasyster hade lagat en fin liten Esil, en (rese)maskot med ryggsäck.
En morgon efter ca ett halvt år grät jag när jag vaknade hos min franska pojkvän. Jag hade drömt att jag var hemma. Så absurt och galet, jobbigt och sorgligt. Och det kändes egentligen inte heller tryggt där jag befann mig. Men efter hemmavistelse på sommaren for jag ändå tillbaka. Det blev kortvarigt. Detta var ett av fler ”större” beslut för mig själv som ”inte var så smarta”. En naturlig följd av ”onaturliga”, jobbiga och sårande relationserfarenheter som grumlat självkänsla och känslor i tillvaro och samvaro.
”The parent-child connection is the most powerful
mental health intervention known to mankind.”
– Bessel van der Kolk –
Ett barn som inte känner sig sedd och känslomässigt bekräftad, som blivit miss(be)handlad och felaktigt bemött, utvecklar sätt och beteenden för att ”klara av” och/eller för att få uppmärksamhet, för att bli sedd och bekräftad. Det bildas strategier och delpersonligheter för att parera och hantera vad som händer, för att klara sig, för att överleva den sårade och svikna (själv)känslan.
Men liksom sorg, är självkänsla mångfacetterat. Allas (själv)känsla och situation är unik. Ingen är den andra lik, men nog liknande med många universella likheter. Det är många inre och yttre faktorer, relationer och sammanhang som spelar roll. Och som ”större barn” kan vi medvetet nära vår självkänsla (vårt inre svikna barn) genom medkänsla och ansvar gentemot och för (relationen med) oss själva. Vi stärker och tryggar då även den så viktiga (själv)tilliten.
Ju mindre ”relatedness”, desto mer strategi- och rollbeteende som bildar delpersonligheter, det falska jaget; egot. Man blir distanserad från sig själv, från att känna (efter) och från att känna sig själv och hur man fungerar som människa och som den individ, det sanna jag man i grunden är.
Strategibeteendena är att Fight, Flight, Freeze. Mer av något, eller blandat. På otaliga sätt och nyanser. Hur intensiv och hur lång den träningen och inlärningen blir, beror på fortsatt (uppväxt)miljö, atmosfär och relationers karaktär.
Har vi inte själva fått eller själv skapat ”relatedness”, är det alltså aldrig för sent att ”göra något”. Vi kan inte ändra på det som varit, men vi behöver och kan möta det som gör sig påmint. Vi kan reflektera kring både vad som fungerar och inte, vad som känns bra och inte. Vad vi vill och behöver. Vi behöver inte vara fast i ”gamla” omedvetna mönster och (osynliga) bojor. Men det är man på ett eller fler plan och återupplever det svåra och sorgliga som varit, om man inte möter och bejakar sin mänskliga sårbarhet.
Vi behöver det fjärde F:et; Face. Vi behöver möta det svåra, sorgliga och såriga. Vi kan börja vår egen (själv)medvetna process när som helst. (K)ärlighet och ansvar är både vägen och målet. Då känns det och blir så bra det kan enligt förutsättningar och omständigheter. Vi behöver återansluta i våra relationer (och) med vårt autentiska jag.
Relaterat till ”Bli den du är”:
Jag tvivlade inte på vem jag är, på mitt sanna jag. Men min vetskap satt främst i i det mentala, inte i kroppen och känslan. I ”vuxenvärlden” kände jag mig ensam, misstrodd, inte trodd och oförstådd. Min dotter var i det skedet den enda som både direkt och indirekt bekräftat och bekräftade mitt sanna jag. Småningom tillkom det fler, både släktingar och nya vänner.
Småningom, efter några år, med tid och engagemang, med andra helande och utvecklande bitar på vägen, kunde jag börja känna en mer hel och behaglig (själv)känsla inom mig själv. Men det tog än mer tid, eftersom svåra och utmanande omständigheter i sammanhanget fortsatte parallellt.
En avrundande bakgrundssammanfattning och ännu några coachreflektioner:
Med stark självtillit och sårig självkänsla drog jag ut i livet. Jag var glad och ”utåtriktad”, utåtagerande, kaxig, sårig och sårbar. Jag var självständig, men ensam, utan tillhörighet, utan relationell trygghet. Så det blev sårigt och snårigt. Numera stark och trygg i mitt utvecklade ”ryggmärgsansvar”, i min autenticitet.
Jag har inget att dölja, jag vet vem jag är och vad jag vill, oberoende vad någon annan vänt och/eller vänder något till. Visst kan jag reagera, men jag kan numera lättare och snabbare göra mig av med det.
Med mitt utvecklade ryggmärgsansvar i ryggen, har jag både min mänskliga välvilja och yrkesmässiga kompetens tryggt samlad och tillitsfullt samarbetande. ”Ryggmärgsansvar” betyder ändå inte, att allt är eller känns lätt, men ”ryggmärgsansvar” underlättar det allra mesta, både direkt och indirekt. Både i eget liv, och för att samtala, stöda och vägleda kring andras (relationella) s(v)årigheter och sorger. Jag kan och vill lyssna och vägleda neutralt, engagerat, med medkänsla och med ansvar.
All kvalitet är färskvara, så även vår kompetens att vara verka som individ, företagare och arbetstagare. I min yrkesroll både är och behöver jag vara högst medveten om mig själv som människa och det verktyg jag själv är och har ur mitt inre. Detta gäller i alla människomöten, uppdrag, coachande samtal och processer angående det (med)mänskliga och/eller o-medmänskliga beteende(mönster).
Oberoende roll och sakfrågor är vi alla alltid i första och sista hand en tänkande och kännande individ. Om vi inte är (själv)medvetna och (in)ser den biten och vad det innebär, är öppenhet för perspektiv och insikter, klart och neutralt tänkande, sunt (bond)förnuft och fungerande ansvar utom räckhåll. Vi är då även direkt eller indirekt utifrån styrda och manipulerbara. Även ”experter”, coacher, ledare, och precis ”vem som helst”.
Jag stöder, vägleder och förhoppningsvis motiverar och inspirerar. Men var och en ”får och tar” själv alltid sin egen inspiration, väcker och håller i gång sin egen motivation. Alla gör alltid sin egen träning och inlärning. Med öppenhet och eget engagemang följer egna upplevelser, erfarenheter och insikter.
Med det egna fungerande ansvaret och insikten om vad ”var och har sitt eget ansvar” innebär, kan vi ha den (känsla av) kontroll och balans som vi kan ha. Känslan och (själv)tilliten ger sann styrka (egoless power).
Livet är en (läro)process. Ansvar är vägen med inre och yttre frid och fred. Vi kan vara i mål hela tiden.
#(K)Ärlighet och Ansvar / Inger /Koach Ing
Allmänt konstaterande om utbildning, kunskap och titlar:
Utbildning och kunskap är en begränsad mängd information någonstans ifrån, från en eller fler specifika källor. Kompetens och visdom är att inse vad detta innebär, och kan innebära. Öppenhet är a och o för levande kunskap och kompetens. Med öppenhet och självreflektion kan man undvika (låsande och förblindande) åsikter och bubblor av olika slag. Övertygelse utan klarseende hindrar vad som helst, och hindrar alltid (förmåga till) fungerande ansvar.
Visdom, kompetens (i form av självmedvetenhet och självledarskap) och ansvar har inget med ålder, titlar eller status att göra. Alla är alltid människa och individ i första och sista hand, oberoende vad ”saken” handlar om, oberoende utbildning och titel. Allt står alltid och faller med vår mänskliga kompetens och form överlag och i stunden. Vi är alltid själva vår främsta och närmaste vägledare eller vilseledare.
Vi behöver alla inre mänsklig ingenjörskonst. Inner Engineering. Studieprogrammet kan vara universellt, men genomförandet och processen är alltid individuell. Manualen skrivs vartefter av var och en, ur egna insikter. Det ger levande kunskap och kompetens. För fungerande ansvar och (själv)ledarskap.
Coachande samtal är en form av studiestöd i livets (läro)process.
När vi är hängivna åt själva processen, är närvarande och gör vårt bästa i nuet, kan vi både vara i mål och nå eventuella mål, och även fler och högre mål.
Berättelser från Kriscentret
Min jobberfarenhet på Kriscentret Valo i Vasa 4/2016 – 3/2017 blev ett lärorikt och mångsidigt år. Jag fick praktisk och givande erfarenhet i att stöda och vägleda vid olika sorters s(v)årigheter och kriser. Här nedan beskriver jag fyra exempel. Jag hade kundprocesser av olika slag och var med och startade upp och dejourerade i Finlands landsomfattande kristelefon. Och jag avslutar med en sammanfattning kring detta år och om mig i sammanhanget.
Jag fick ta del av många intressanta kurser, utbildningar och föreläsningar, och jag representerade kriscentret och föreläste på några ställen, varav det ena var på Åbo Akademi som gästföreläsare i kursen Introduktion till krispsykologi med kursledare och krisarbetare Ancha Kjerulf. Jag fick värmande och bekräftande feedback av såväl henne som studerande, och jag blev även kontaktad för samtalsstöd.
Största delen av alla samtalsprocesser anknöt direkt till relationer, och några av dem handlade om mycket dränerande och utmanande beteendemönster och omständigheter. Det mesta för oss människor och individer tangerar alltid indirekt något relationellt. Och vi har alltid relationen med oss själva.
Under mitt år på kriscentret i Vasa gick även Vasas relativt nystartade kriscenter med i den landsomfattande kristelefon dejoureringen. Det var intensiva, omväxlande och givande pass. Jag hade alltid med mig ett team av utbildade frivilliga. Vi turades om och vi diskuterade igenom alla samtal och case som var och en ville och behövde tala om. Det kom samtal av precis alla de slag.
Exempel 1. En medelålders man kom till sitt första samtal tack vare att en vän pushat honom efter en dramastisk helg. Mycket anknöt till hans förra parrelation, och vad som då ännu flera år senare fortgick och påverkade på olika plan. Han hade relativt långt tappat tron på sig och sin kapacitet. Han var mycket empatisk, hade klara styrkor och förutsättningar, ville väl, hade andra fina relationer och egna barn, men ”det andra” höll på att direkt och indirekt ”göra slut på allt”. Vi började nysta. Det svåra och svaren relaterade till uppväxt och nära relationer. Han fann stort stöd och styrka ur samtalen och processen. Hans ödmjukhet och tacksamhet var mycket berörande. Därtill var kriscentret avsett som tillfällig ”första hjälp” i väntan på annan hjälp. Jag sade att han skall göra som det känns bäst för honom. Han ville fortsätta sina samtal med mig.
Exempel 2. En relativt ung kille hade beställt tid till att komma och samtala. Han berättade hur tveksam han varit till att komma och att han inte riktigt visste vad säga och var börja. Vilket löste sig naturligt från att han öppnat sig med det. Där var samtalet och processen igång. Han hade börjat få panikångestattacker och hade besökt läkare, som efter en kort stunds konsultation skrivit ut starka depressionsläkemedel. Han hade löst ut dem från apoteket, men varit mycket skeptisk och inte börjat ”använda”, utan kom sig för att ta kontakt för samtal.
Vi kom långt på väg redan i första samtalet och han var så otroligt nöjd och lättad att han gjort som han gjort. Och jag var otroligt glad åt hans eget ansvarsfulla och konstruktiva beslut att kontakta för hjälp och stöd till att förstå sig själv och lära sig hantera sina tankar och situationer. När han var tredje gången inom ungefär fem veckor, hade han inte mera haft en enda panikångestattack sedan vi träffats första gången. Jag kände att han verkar trygg i sig och på slutet ställde jag öppen fråga om hur han känner det. Han svarade han att han tycker att det känns bra, att han känner sig själv bättre nu och vet hur tänka och hantera. Och att han vet vart vända sig om det känns så och behövs.
Exempel 3. Ett ”lite annorlunda” problem och samtal per kristelefon från en äldre man någonstans i Finland. När jag ställt de ”rätta” frågorna kröp det småningom fram att han ”för länge sedan” på något sätt hade ofredat någon tonåring. Han ville helt enkelt ”bikta sig”. Han visste att han gått över någon gräns och på något sätt gjort någon illa. Han förringade, sökte bekräftelse och befrielse från ansvar. Han ville få höra att ingen lidit, att det var ju så ”lite”, ”inte var så farligt”. Han berättade oklart och slingrade sig när jag frågade vad som hänt, och vad han gjort.
Jag sa, att det fungerar inte att förringa det han gjort. Det han har gjort, kan inte ändras på. Och vi kan inte veta något om följderna. Jag betonade dock, att det var bra att han ringde, att det är bra om han ångrar sig, och att vi kan hoppas att de tagit hand om de eventuella lidanden och problem de fått av vad som hänt dem. Han tackade (genuint och uttryckligen) för samtalet och hjälpen. Kanske fick han nya behövliga insikter och sann hjälp på sin väg. Och genom att inte bli befriad från sitt ansvar, kanske han blev vägledd till att ta ansvar och kunde på genuin väg själv befria sig från skuld och skamkänslor. Det är genom och med ansvar som vi kan slappna av och släppa.
Exempel 4. Ett samtalsmöte jag speciellt minns, är på basen av den speciella respons jag fick under första samtalet. Det var en ung kvinna som berättade att hon flera gånger sökt hjälp annanstans, men att det var första gången någon fångar upp och bollar tillbaka, att ”esitetään vain ne samat kysymykset”. Hon var alltså oerhört tacksam och nöjd. Och jag tackade ödmjukt för feedbacken som värmde och bekräftade mig i vad jag ”sysslade med”. Hon rekommenderade en av hennes nära att komma och tala med mig. Men då var mitt år till ända på kriscentret, och fastän jag velat, passade det inte systemet att jag skulle ha fortsatt med samtal.
När mitt år på kriscentret tog slut blev jag direkt tipsad om jobb. Första samtalet började med ”Niin, sä oot psykiatrinen sairaanhoitaja”. Ett intressant och ansvarsfyllt arbete hade varit mitt utan att de lediganslagit det, om jag haft ”rätta” pappren. Han konstaterade i slutet av samtalet att det inte är lätt att hitta en lämplig som är tvåspråkig.
Någon kanske då frågar sig hur jag kunnat/fått jobba med det jag jobbat på kriscentret. Vårvinter 2016 blev jag kallad på intervju för ett kontorsjobb, som jag inte var intresserad av. Vilket jag även sade. Och det var passligt nog sedan mina ”andra” egenskaper, bakgrund, utbildningar och insikter som dåvarande direktören fann intresse för och uppskattning av. Hon blev småningom fastbesluten om att se till att jag får fortsätta jobba där efter mitt ettåriga kontrakt, att det skulle inte hänga på att jag saknade ”rätt papper”. Men hon blev svårt sjuk och sjukdomen tog död på livet i henne.
Jag fick och hann även jobba praktiskt som #brafiilis gruppledare tillsammans med en #brafiilis kollega. Detta var innan #brafiilis etablerat sig i Österbotten och fått mer utbildade med ”rätt” bakgrundsutbildning och papper.
Så undrar kanske någon varför ville inte jag utbilda mig för att bli behörig och få de ”rätta pappren”. Med de erfarenheter, utbildningar, kunskaper och kompetens jag hade samt med mitt eget intresse att fortgående själv läsa på och fördjupa mig, fann jag det varken lockande eller motiverande att ”ruta in mig” i ett studiesystem för flera år framåt för att få ”rätt” papper. Så jag fortsatte mina egna studier och kontinuerliga lärande, som fortgår.
Jag vill poängtera, att ovanstående är enbart torra och sakliga konstateranden om systemet. Detta för att belysa och klargöra kring min bakgrund, erfarenheter och sammanhang. Jag har haft och gjort mina val för mig. Ett av dem var att medvetet välja att inte utbilda mig för att få ”rätt papper”.
Sedan ”Bli den du är” och coachutbildningen är det jag som gjort mina val inom och för mig själv, för vad jag vill och behöver, och vad jag ser som relevant och intressant och behövligt för mig och för det mänskliga överlag. Ur detta kan jag ge vidare, hjälpa och stöda andra att ”hitta”, förstå och stöda sig och sitt. Att hitta sina sanna svar och insikter i sig. Vilket innebär och innefattar att aldrig köra över andra heller.
Vi kan enbart genuint ge och visa det vi själva känner och har insikter i. Autenticitet är a och o för äkta (känsla och vilja till) ansvar.
Utbildningar, erfarenheter och bakgrund
Koach Ing – verksamhet från hösten 2019. Publicerad hemsida augusti 2023.
Diplomerad samtalscoach i psykosyntes 2013 – 2014, Huma Nova
EMCC (European Mentoring and Coaching Council) EQA
Psykosyntes är en utvecklingsorienterad psykologi med helhetssyn på människan.
Första året: ”Bli den du är.” Utbildning kring medvetenhet och personlig utveckling.
Andra året: Fördjupning, coachingdel och fortsatt egen utvecklingsprocess.
Totalt 250 kurstimmar och kursdagar med teori och träning av olika slag. Däremellan studieböcker och material, hemskrivarbeten och mindre gruppträffar mellan utbildningsträffarna. Inlämningsarbeten som slutarbete. Utbildningen förutsatte även totalt 45 h samtalsterapi och 5 coaching sessioner för egen del. Fjärde och sista terminen egna coachande samtalsprocesser med coachadepter ”utifrån”.
Anställning vid Kriscentret Valo 4/2016 – 3/2017
Samtalsprocesser, kristelefon dejourering, kurser, evenemang och projekt.
Närmare beskrivning och exempel under ”Berättelser från kriscentret”.
– #brafiilis gruppledarutbildning för ungdomar
Mycket bra kursupplägg. Lika relevant för alla ”stora barn”.
– MIELI ry kursseja (Suomen Mielenterveys ry)
Mielenterveyden Ensiapu koulutus 2
Ryhmänohjaaja-koulutus
Senioori Hyvinvointitreenien ohjaajakoulutus
NLP-Practitioner (suomeksi) 9/2017 – 5/2018
(Neuro-Linguistic Programming)
Somaya Academy Yoga teacher training 2021. Hatha Yoga.
Kundalini Yoga Essentials. Life Force Academy.
Påbörjat i skrivande stund, sommar 2023.
Jag har utövat och ”använt mig av” olika former av yoga sedan 2005.
Sedan 2015 främst Kundalini Yoga och Hatha Yoga.
Yoga betyder union och handlar om (träning för) livet.
Yoga är både en teknologi och praktisk livsfilosofi för medvetenhet, samarbete,
hälsa och balans på alla plan. Vår andning är bärare av livskraften (Prana, Chi).
Grundkurs i ljudterapi. Sound Awareness. Våren 2021.
Reiki 1. ja Reiki 2. Arja Kivelä 2017.
Allt är energi. Med Reiki som teknik kan vi bidraga till smärtlindring, helande och mer kvalitet i hälsa.
Kortkurser med S.Salman Ahmad, Ph.D Psychology.
Consultant, facilitator & coach, Leadership Development and Human Resource Management.
Transforming Negativity. 4.1.2013
Building Capacity 5.1.2013
Raja Yoga Meditation Course 6 – 9.1.2013
Course on Psychology, Spirituality and Meditation 26 – 28.4.2013.
Kursdagarna i januari 2013 var en vecka innan min coachutbildning startade. Helheten och innehållet var super givande och öppnande. Kursen var mycket välkommen som sådan och även tidsmässigt med tanke på mitt sammanhang. Kursinnehållet blev en suverän bas inför ”Bli den du är” kursstarten och nu, drygt 10 år senare i augusti 2023 kan jag konstatera, att dessa kursdagar blev som en ram för mig och min fortsatta utveckling och process. Och inom den ramen ryms hur mycket som helst.
Under åren 2004 – 2014 jobbade jag med rådgivning och försäljning av motions och välmående tjänster på olika konditionscenter. Jag betonade även där och då vikten av helhetstänk och mångsidighet vad gäller människa, hälsa, träning och kost.
Hanken fortbildning i Vasa: Förman i framtiden – Tulevaisuuden esimies 3.10.2011 – 1.2.2012. En kurs jag ”hoppade på” efter att ha fått sparken per e-post med tre varningar och uppsägning i augusti 2011. Med (mer) hel och sund självkänsla hade jag sagt upp mig själv många gånger under dessa 7,5 år.
Kursen var en givande helhet, speciellt de psykologiska och humanistiska bitarna. ”Intressant gäng”, alla med mer eller mindre olika utbildning och bakgrund.
Kort angående ”arbetsplatshistorien” och avslutet: En fredag eftermiddag våren 2007 efter drygt tre år på denna arbetsplats kände jag ett starkt tryck över bröstet och tårarna började rinna. De rann i fler timmar, även när jag cyklade hem, och hemma. Jag ställde mitt första villkor: antingen slutar min kollega eller jag. Drygt ett halvt år senare sade hon upp sig själv. I det skedet sade jag: ”Hade jag vetat vad jag vet i dag, hade jag aldrig börjat här.” Men jag fortsatte. Jag fick en ny kollega, och det kändes jättebra i början. Men det hände annat i kulisserna.
Under slutet av min semester sommaren 2011 kontaktade jag arbetshälsovården. De gav mig en ”vanlig” läkartid p g a semestertider. Hon sjukskrev mig en vecka i väntan på tid till arbetsplatshälsovård. Och hon sade: ”Jag skriver inte ut någon medicin åt dig ännu…” Jag fick endast ur mig:”Nää ä…!?!” Givetvis var jag uppgiven, inte glad, alltså frustrerad, ledsen, trött och arg på galenskaper och orättvisor. Jag hade en naturlig respons på jobbiga omständigheter.
Arbetshälsovården förlängde sjukledigheten i väntan på att kunna ordna ”yhteisneuvottelut”. Efter någon vecka kontaktade jag själv arbetshälsovården för att få veta läget. I det skedet möttes jag med totalt omsvängd attityd, med retorisk fråga och uppmaning: ”Ooksä käynyt siellä työpaikalla! Ei ne asiat täällä ratkeaa!” (Har du varit till arbetsplatsen! Inte är det här sakerna löser sig!)
Dumt och ”snällt”, alltså dumsnällt, så lydde jag. Andra dagen fick jag ett sms från en i ledningen med uppmaningen: ”Läs, du har viktig e-post”. Den e-posten var alltså uppsägningen av min anställning.
Kollegerna var förvånade och ”chockade”. Jag också, men ändå inte. På kvällen var jag lättad och glad. Jag kände mig fri(given). Först samma dag och sedan kontaktade jag förbund och instanser som jag kunde och borde ha kontaktat tidigare. I samförstånd och samarbete med dem, och med spontan uppbackning och ”juristhjälp” av min far, gick jag vidare med det jag kände och ansåg vara det enda rättvisa och ansvarsfulla. Det blev en process på ca 2,5 år med överraskande vändor, samt möten och erfarenheter av olika slag.
Knappt ett år in i den processen, hösten 2012 bröt min far dialogen och kontakten med mig. Det efter andras tilltag, inslag och övertag inom det ”familjära”. Den ”gamla” familjedynamiken uppstod till fullo, och mångfalt värre. Det blev några möten och ”samtal” av helt andra slag de följande åren.
Min moster hade ”hört något” från min kusin. I det skedet min moster kontaktade mig, hade jag funderat på om jag skall kontakta henne. Hon fick och har en stor plats i min lilla familjs liv.
Kring ansvar och (själv)ledarskap kontra ansvarsflykt och fake ansvar
När självreflektion, transparens, autenticitet och ansvar lyser med sin frånvaro, sätts strålkastaren på den individ eller namngiven grupp som behövs och passar bäst som syndabock. Detta för att skydda något, sig själv och/eller andra från (avslöjande om) sanning och lögner, skuld och skam. Det handlar om fenomen och mekanismer som gäller både i det privata och officiella, i både mindre och större sammanhang, och världen över. Och det är de värsta lögnerna som kommer sanningen närmast. Sanningen är då inbakad i projiceringar, mellan raderna och i sammanhang.
Som syndabock, mobbad och misshandlad i någon form är en människa objekt i någons tankar och fokus.
När objektet blir och är subjekt och (vill vara) medveten, engagerad och ansvarsfull ledare i sitt eget liv, alltså står (k)ärligt upp för sig och tar hand om sig för att både överleva och leva, så blir och är man varken bitter eller offer. Man kan vara arg och ledsen, och glad och tacksam om vartannat. Man kan, orkar och även vill ”stå på barrikaderna” för sanning, integritet och rättvisa.
Den som inte är ärlig och inte tar ansvar, som har en dold agenda, som behöver syndabockar och offer (behöver offra och utnyttja andra) sysslar med Gaslighting. Försöker och undanhåller, förnekar och omskriver verkliga händelser, eget och inte minst syndabockens beteende, syndabockens iakttagelser, upplevelser och uttalanden. Både direkt och för omvärlden. Allt förnekas, förvrängs, svängs, omskrivs och framställs dömande, förebrående, attackerande och beskyllande om vartannat.
Verktygen är alltså lögner och (försök till) manipulation i olika former, nyanser och intensitet. Den som driver en agenda har inga problem med att ljuga och manipulera på det mest ”lämpliga” och effektiva sättet. Som till exempel att välja en sann bit, och göra pangkaka av det, kanske med lite tillfogade utvalda detaljer och nyanser av olika slag. Och överhuvudtaget genom att utelämna relevant och avgörande info, historia och sammanhang. Och inte minst genom hjälp och smickrande beteende av utvalda mänskliga sköldar och offer. Ändamålet helgar medlen. Bieffekter och ringeffekter av vilka slag som helst ingår. Och ofta är de därtill ”till hjälp” i en huvudagenda, och frön till fler agendor. Att skydda fasaden är en agenda som genomsyrar alla falska och dolda agendor.
Vem och varför någon är manipulerbar och/eller blundar avgör roller, följder och ringeffekter. Och precis vem som helst, alltså även en med erfarenhet, kan bli osäker eller manipulerad i stunden av en skicklig manipulatör, OM man saknar andra relevanta bitar och sammanhang.
Den som är manipulerad, som tror och (s)väljer, som inte har kommit till insikt, hjälper ofta i något skede direkt eller indirekt till med att sprida falsk information och falska budskap. Omedvetna offer kallas på vardagligt fackspråk för Flying Monkeys. En klinisk term, precis som narcissism och dess olika former, nyanser och blandningar.
De allra flesta vill i grunden väl, men det hindrar inte, att mycket kan gå och bli oerhört fel. Det behövs bara att man är människa, och därmed sårbar, saknar (själv)insikt och är mer eller mindre manipulerbar. Att man ur detta omedvetet väljer och mer eller mindre blint tror på serverat budskap och budbärare. Eller att man tvekar, anar och vet ”tillräckligt”, men vågar inte ”säga emot” eller vill inte förlora sina privilegier, och väljer att vara tyst.
Alla vet, att allt som glimmar inte är guld. Alla vet, att allt inte är vad det ser ut eller framställs att vara. Men när man tror eller vill tro, och säger så, så tror man. Man faller på eget (be)grepp. Då (in)ser och vet man inte, att man inte vet. Man ser inte skogen för träden. Vilket i detta sammanhang kan ”översättas” till: Man ser inte verkligheten för sina tankar (sin tro på…) Vilket kopplar direkt till, att vi lurar alla alltid i första hand oss själva. Så därav behöver vi bli vår egen medvetna, ansvarsfulla och tillitsfulla ledare.
Vi behöver tänka, leva och agera ur (k)ärlighet och ansvar. Utan självmedvetenhet, självinsikt och fungerande ansvar är man manipulerbar och offer i en eller annan form och grad. Man sviker och förlorar sig själv, sin självtillit, själv(med)känsla och sitt sanna jag, den enda identitet man behöver.
Utan (själv)medvetenhet och ansvar får vi de äventyr och drama som de flesta inte vill ha.
”Sitä saa mitä tilaa.” (Man får det man beställer.) Konstaterade en gång en man, och han och jag tillsammans, efter en ”gemensam” arbetsplatshistoria och i de turbulenta efterdyningarna.
Vi blev vänner under och på grund av speciella omständigheter.
Uravalmennus korkeasti koulutetuille. UNIC-palvelut Oy, november 2013. Jag gick den frivilligt via arbetskraftsförmedlingen. Den var en givande ”mer” mental och praktisk utbildning, mer än det traditionella att identifiera sina styrkor och svagheter. Från och med denna tidpunkt började jag skriva ”Humanistisk och humoristisk marknadsföringsekonom” som rubrik i min CV.
Konflikthantering och Arbetsplatsmobbning, Åbo Akademi våren 2014. Psykoterapeut Mika Lindfors.
Slutarbetet (tent) var i form av hemuppsatser, vilket gladde mig. Konflikthanteringen blev 13 sidor. Arbetsplatsmobbningen 9 sidor. Kursledarens feedback och citat: ”… egna reflektioner som kryddats med referensmaterial”, ”koppling till verkligheten som gjorde teoretiska synvinklar mer levande”, att jag ”varvat teori och praktik”, att jag ”har med egna åsikter och erfarenheter”och att jag hade ett ”bra sammanställt kritiskt ställningstagande till att förebygga arbetsplatsmobbning”. ”Bra jobbat!”
Lite in på 2015 började jag läsa på och lyssna på kanaler med erfarenheter, omfattande och levande kunskap och kompetens kring beteendedynamik, olika patologiska och narcissistiska beteende former och mönster. Här fick jag ramarna runt mina erfarenheter och ”närmaste” vuxenrelationer. Det var som att komma hem. (ironi)
Lite personligt relaterad bakgrund:
Vid årsskiftet hade min dåvarande man kontaktat min far som låg på sjukhus i Tammerfors sedan några veckor: ”Inger har hittat en annan och vi skall skilja oss.” Det var sant i sig, men i sammanhanget en fullständigt ensidig, lögnaktig, oempatisk, självisk och oansvarig framställning om mig, om sig, om oss. Min blivande f d man, vår dotters far, tog och fick värvning i min familj. Han och de mer jämnåriga hade nu mig som gemensam nämnare och objekt. Alla med sina agendor. (Agendor och fasader överlag, döljer ofta en huvudagenda. ”Lyckade” agendor både föder och möjliggör nya agendor.)
Någon månad framåt förlorade min far svälj- och talförmågan och blev inkapslad med sitt barndomstrauma och allt som fyllts på i ryggsäcken de sista åren (som han ju borde ha gått igenom istället). Han hamnade brutalt inför sig själv. Och andra gjorde allt för att hålla mig utanför. Jag var farlig, för sanningen.
I juni 2015 kunde jag träffa min far. Han visade mig glädje och ödmjukhet (något helt nytt!) att ses, och välkomnade ”en annan”, alltså min nuvarande man. Men denna bit var min far ensam om, och mer eller mindre hjälp- och maktlös. Och det ”hände saker”… Det blev redan i det skedet sista sommaren på släktvillan för mig och min dotter (och första och sista för hennes ”bästa bonuspappa”).
Många hade tuffa år framför sig, men av helt olika orsaker och på helt olika sätt. För min far och mig var det i princip med ca 20 månaders ”paus” från att kunna träffas. Jag kunde återskapa kontakt från april 2017 när jag kunde besöka honom på intervallvården (som var tänkt att vara hemlig för mig!) Det blev många starka stunder och ögonblick, med tillförsikt de två första månaderna.
Den 30.6.2017, efter drygt tre veckor sedan senast, mötte jag en otrolig och rörande glädje. Ändå kunde han knappt le. Vi fick ut honom i solskenet de två följande dagarna, och vi skulle börja träna för att han skulle kunna skriva på platta och uttrycka sig. Men från den 4.7.2017 hade andra energier kommit in i bild igen. Det var oerhört sorgligt och hemskt. Personalen fyllde i pusselbitar, och deltog. Men kunde förstås inget mer.
Under dessa år såg min far mig i ögonen. Ville se, och hålla blicken, och handen. Före den 4.7 utan ångest i blicken. Men från den dagen började en ny sorglig och tung nerförsbacke. Jag bokade in en ”större energibehandling” i september 2017. Det var mycket behövligt och välkommet. Jag fick befrielse från tyngden och trycket över bröstet. Och orkade bättre med mer tunga möten. Min far slapp vidare från sitt levande helvete i december 2018.
Jag fick i misstag (säkert meningen) obduktionspappren under 2019. Och testamentet från före hans Tammerforsfärd i slutet av 2014 var en chock, men logiskt i sammanhanget, och till och med förutspått av andra som ”fått vara med”. Det var alltså inte meningen att jag mera alls skulle vara på släktvillan där jag varit i ca 50 år. Jag åkte till min fars grav. Jag var ledsen och arg. Men jag förstod ju allt. Chocken lade sig relativt snabbt. Och vi blev tacksamma åt upplägget. Även om inget kring det var okej. Jag har med mig minnesbilder som jag alltid gillat. Och tacksamhet till fina stunder och vad ”Paradiset på jorden” som det var då, gett mig och min dotter.
Det bjöds på många extremheter och fulheter på vägen. Även för andra. Från början.
Såväl i skrift, tal och handling.
Denna försommar 2023 bjöd vi min mor på besök tillsammans med min moster och hennes man till mitt (vårt) nya villahem. Det var i sammanhanget ett lyckat möte. Det var över 10 år sedan vi träffats i mitt hem.
Företagarutbildning i november 2017, ca ett halvt år efter mitt ettåriga jobb på kriscentret.
Jag fick fin feedback och bekräftelse för mig och min verksamhetsidé. Men ännu var det ”inte läge” på grund av privata omständigheter och sammanhang.
Våren 2019 tog jag kontakt med Startia och Koach Ing blev registrerat i april. På sommaren påbörjade jag texter till hemsida, och skrev och skrev… för mycket för en hemsida.
Nu, sommaren 2023 är hemsidesprojektet återupptaget, vilket hängt på att jag färdigställer mina texter. Ursprungligen tänkte jag hemsidan på båda inhemska språken, svenska och finska. Men hemsidan blir enbart på svenska i detta nu. Eventuellt på engelska i något skede, och i första hand yoga delen.
Från sensommar 2019 hade jag mina första samtalskunder. Verksamheten fortgått med individuella samtal, parsamtal och andra upplägg. Till den 20.9.2023 på Alma är min första Koach Ing föreläsning inbokad. Rubrik: ”Mitt ansvar – mitt inre superverktyg”.
Min första yrkesutbildning, och relaterande bakgrund. Sanning och konsekvens:
Ekonomie magister 1987-1992 vid Åbo Akademi, med internationell marknadsföring, franska och personaladministration som huvud- och biämnen. Ämnena valde jag enligt mitt intresse för psykologi och det mänskliga beteendet. Internationell marknadsföring tangerade långt andra kulturer och människors
sätt att tänka och agera, även om främst relaterat till företagsvärlden. Franska var mitt favoritspråk och personaladministration var närmast psykologi man kunde komma.
Utbildningen var mitt eget val, men ändå inte. ”Hanken” var det val som både uttryckligen och under ytan var godkänt av mina föräldrar. I dylika större val, vågade jag inte vara självständig, utan lydde indirekt. Av rädsla för att få mer skit, känna mig ensam och utan någon form av stöd och trygghet om något ”skitit sig” och om jag ”gått emot” dem.
Som tonåring hade jag levt med känslan av att ”hänga löst”, att kunna bli utkastad. Det var tufft och spänt med tillskrivningar, order, hot och villkor. Jag var uppmanad att vara självständig, samtidigt som hindrad och förbjuden till det. Förebrådd och beskylld med: ”Sluta säga emot (bättre vetande).” Du gör ändå alltid som du vill.”
Hur jag än gjorde, innebar det ofta inre och/eller yttre konflikter. Det kring ”egen vilja” och känslor blir en jäkla soppa i en emotionellt handikappad, prestationsinriktad, auktoritär och/eller relationsmässigt dysfunktionell miljö. Det kan bli väldigt spänt, tärande, skört och destruktivt. Föräldrar som tror sig veta, och tror att de ”vet bäst” och ”har rätt” för att de har lyckats bli föräldrar eller vårdnadshavare och för att de är ”vuxna” utgående från ålder, har missat sin egen hem- och livsläxa för sig och sina barn. Så ju fler som vaknar, dess finare för var och en, alla nära, och (med)mänskligheten. Då behöver ingen göra politik av det (med)mänskliga.
När ett barn eller någon lyder en uppmaning och order på grund av rädsla och stresspåslag, handlar det aldrig om att ”visa respekt” eller att ta det ansvar man kanske uppmanas att ta. Ansvar fungerar inte så. Därtill är det ju någon annan som bara påstår något. Det är dennes tro, åsikt och/eller ord.
Men beroende på läge, situation, direkt fara och utsatthet kan det givetvis vara det mest förnuftiga och ansvarsfulla i stunden, att låtsas lyda.
Efter ”bråk” kunde det råda iskall tystnad. Tystnad kan som bekant vara oerhört talande, obehaglig och tryckande. Och tystnad kan vara oerhört behaglig, välkommen, fridfull och/eller konstruktiv.
Jag var tvungen att lära mig hur hantera och svara an på tystnaden gentemot mig. Känslorna och kroppen svarade med att ”stänga av”, tankarna och tänderna ”bet ihop”, och jag visade ibland samma iskalla och hårda yta tillbaka. Ett skydd och en fasad på olika sätt. Och jag hade givetvis inte utrymme att höja på rösten och ingen brydde sig på rätt sätt i mina tårar. Allt var fel. Även min tystnad som svar på/i tystnaden. Sedan fick jag fler tillskrivningar och dömande utifrån det. ”Elak, känslokall och hård.” Jag som önskade samtal, att någon skulle höra även mig, fick återkommande höra: ”Det/du är som att tala med en vägg.”
Jag blev alltså ”duktig” på att ”stänga av” som svar på olika bemötanden. (Som vuxen har kunnat bli så kall på insidan, att jag verkligen frusit inifrån. Men det är nu ”länge sedan”.) Jag blev också tidigt duktig på att fly in i en jargong och annan verklighet (alkohol). Jag kunde även vara mobbande av mig, kritisera fult och vara påstridig på olika sätt. Men det var främst i låg- och högstadiet. Inte mer under gymnasietiden, enligt vad jag kommer ihåg. Jag minns gymnasiet som en mer ”glad helhet”.
Jag har jobbat i olika typer av företag med varierande typer av företags- och ledaranda.
Jag har jobbat i kontorsmiljö och även som försäljare av fast inredning och köksrenoveringar samt bilförsäljare.
I slutet av ”hankenstudierna” 1991 flyttade jag till Åland. Jag fick fast anställning som marknadsföringsassistent på Royal Food (Royal Canin) på Åland. Givande och mångsidigt, men jag såg Åland som ”tillfällig vistelse” från början. Jag sade upp mig efter ca två år när min dåvarande man fick ny tjänst inom sitt jobb och vi flyttade till Vasa.
Mitt undermedvetna och min såriga självkänsla från min uppväxt drog mig ”hemåt”. Jag saknade ”relatedness”. Det som gör oss tryggt självständiga, självständiga och trygga. Det blev en lång, varierande och även turbulent ”hemresa”, alltså inre resa för mer balans och ”bättre” grund (själv)känsla.
Före och under studietiden har jag jobbat på bank. Under studietiden jobbade jag två somrar i konferens och i cafeteria på båt mellan Åbo-Stockholm.
Efter studentexamen och före ”Hanken” i Åbo, åkte jag iväg som au-pair till Paris 1985-1986.
Jag älskade språket, och ville bort hemifrån. Min lillasyster hade lagat en fin liten Esil, en (rese)maskot med ryggsäck.
En morgon efter ca ett halvt år grät jag när jag vaknade hos min franska pojkvän. Jag hade drömt att jag var hemma. Så absurt och galet, jobbigt och sorgligt. Och det kändes egentligen inte heller tryggt där jag befann mig. Men efter hemmavistelse på sommaren for jag ändå tillbaka. Det blev kortvarigt. Detta var ett av fler ”större” beslut för mig själv som ”inte var så smarta”. En naturlig följd av ”onaturliga”, jobbiga och sårande relationserfarenheter som grumlat självkänsla och känslor i tillvaro och samvaro.
”The parent-child connection is the most powerful
mental health intervention known to mankind.”
– Bessel van der Kolk –
Ett barn som inte känner sig sedd och känslomässigt bekräftad, som blivit miss(be)handlad och felaktigt bemött, utvecklar sätt och beteenden för att ”klara av” och/eller för att få uppmärksamhet, för att bli sedd och bekräftad. Det bildas strategier och delpersonligheter för att parera och hantera vad som händer, för att klara sig, för att överleva den sårade och svikna (själv)känslan.
Men liksom sorg, är självkänsla mångfacetterat. Allas (själv)känsla och situation är unik. Ingen är den andra lik, men nog liknande med många universella likheter. Det är många inre och yttre faktorer, relationer och sammanhang som spelar roll. Och som ”större barn” kan vi medvetet nära vår självkänsla (vårt inre svikna barn) genom medkänsla och ansvar gentemot och för (relationen med) oss själva. Vi stärker och tryggar då även den så viktiga (själv)tilliten.
Ju mindre ”relatedness”, desto mer strategi- och rollbeteende som bildar delpersonligheter, det falska jaget; egot. Man blir distanserad från sig själv, från att känna (efter) och från att känna sig själv och hur man fungerar som människa och som den individ, det sanna jag man i grunden är.
Strategibeteendena är att Fight, Flight, Freeze. Mer av något, eller blandat. På otaliga sätt och nyanser. Hur intensiv och hur lång den träningen och inlärningen blir, beror på fortsatt (uppväxt)miljö, atmosfär och relationers karaktär.
Har vi inte själva fått eller själv skapat ”relatedness”, är det alltså aldrig för sent att ”göra något”. Vi kan inte ändra på det som varit, men vi behöver och kan möta det som gör sig påmint. Vi kan reflektera kring både vad som fungerar och inte, vad som känns bra och inte. Vad vi vill och behöver. Vi behöver inte vara fast i ”gamla” omedvetna mönster och (osynliga) bojor. Men det är man på ett eller fler plan och återupplever det svåra och sorgliga som varit, om man inte möter och bejakar sin mänskliga sårbarhet.
Vi behöver det fjärde F:et; Face. Vi behöver möta det svåra, sorgliga och såriga. Vi kan börja vår egen (själv)medvetna process när som helst. (K)ärlighet och ansvar är både vägen och målet. Då känns det och blir så bra det kan enligt förutsättningar och omständigheter. Vi behöver återansluta i våra relationer (och) med vårt autentiska jag.
Relaterat till ”Bli den du är”:
Jag tvivlade inte på vem jag är, på mitt sanna jag. Men min vetskap satt främst i i det mentala, inte i kroppen och känslan. I ”vuxenvärlden” kände jag mig ensam, misstrodd, inte trodd och oförstådd. Min dotter var i det skedet den enda som både direkt och indirekt bekräftat och bekräftade mitt sanna jag. Småningom tillkom det fler, både släktingar och nya vänner.
Småningom, efter några år, med tid och engagemang, med andra helande och utvecklande bitar på vägen, kunde jag börja känna en mer hel och behaglig (själv)känsla inom mig själv. Men det tog än mer tid, eftersom svåra och utmanande omständigheter i sammanhanget fortsatte parallellt.
En avrundande bakgrundssammanfattning och ännu några coachreflektioner:
Med stark självtillit och sårig självkänsla drog jag ut i livet. Jag var glad och ”utåtriktad”, utåtagerande, kaxig, sårig och sårbar. Jag var självständig, men ensam, utan tillhörighet, utan relationell trygghet. Så det blev sårigt och snårigt. Numera stark och trygg i mitt utvecklade ”ryggmärgsansvar”, i min autenticitet.
Jag har inget att dölja, jag vet vem jag är och vad jag vill, oberoende vad någon annan vänt och/eller vänder något till. Visst kan jag reagera, men jag kan numera lättare och snabbare göra mig av med det.
Med mitt utvecklade ryggmärgsansvar i ryggen, har jag både min mänskliga välvilja och yrkesmässiga kompetens tryggt samlad och tillitsfullt samarbetande. ”Ryggmärgsansvar” betyder ändå inte, att allt är eller känns lätt, men ”ryggmärgsansvar” underlättar det allra mesta, både direkt och indirekt. Både i eget liv, och för att samtala, stöda och vägleda kring andras (relationella) s(v)årigheter och sorger. Jag kan och vill lyssna och vägleda neutralt, engagerat, med medkänsla och med ansvar.
All kvalitet är färskvara, så även vår kompetens att vara verka som individ, företagare och arbetstagare. I min yrkesroll både är och behöver jag vara högst medveten om mig själv som människa och det verktyg jag själv är och har ur mitt inre. Detta gäller i alla människomöten, uppdrag, coachande samtal och processer angående det (med)mänskliga och/eller o-medmänskliga beteende(mönster).
Oberoende roll och sakfrågor är vi alla alltid i första och sista hand en tänkande och kännande individ. Om vi inte är (själv)medvetna och (in)ser den biten och vad det innebär, är öppenhet för perspektiv och insikter, klart och neutralt tänkande, sunt (bond)förnuft och fungerande ansvar utom räckhåll. Vi är då även direkt eller indirekt utifrån styrda och manipulerbara. Även ”experter”, coacher, ledare, och precis ”vem som helst”.
Jag stöder, vägleder och förhoppningsvis motiverar och inspirerar. Men var och en ”får och tar” själv alltid sin egen inspiration, väcker och håller i gång sin egen motivation. Alla gör alltid sin egen träning och inlärning. Med öppenhet och eget engagemang följer egna upplevelser, erfarenheter och insikter.
Med det egna fungerande ansvaret och insikten om vad ”var och har sitt eget ansvar” innebär, kan vi ha den (känsla av) kontroll och balans som vi kan ha. Känslan och (själv)tilliten ger sann styrka (egoless power).
Livet är en (läro)process. Ansvar är vägen med inre och yttre frid och fred. Vi kan vara i mål hela tiden.
#(K)Ärlighet och Ansvar / Inger /Koach Ing
Allmänt konstaterande om utbildning, kunskap och titlar:
Utbildning och kunskap är en begränsad mängd information någonstans ifrån, från en eller fler specifika källor. Kompetens och visdom är att inse vad detta innebär, och kan innebära. Öppenhet är a och o för levande kunskap och kompetens. Med öppenhet och självreflektion kan man undvika (låsande och förblindande) åsikter och bubblor av olika slag. Övertygelse utan klarseende hindrar vad som helst, och hindrar alltid (förmåga till) fungerande ansvar.
Visdom, kompetens (i form av självmedvetenhet och självledarskap) och ansvar har inget med ålder, titlar eller status att göra. Alla är alltid människa och individ i första och sista hand, oberoende vad ”saken” handlar om, oberoende utbildning och titel. Allt står alltid och faller med vår mänskliga kompetens och form överlag och i stunden. Vi är alltid själva vår främsta och närmaste vägledare eller vilseledare.
Vi behöver alla inre mänsklig ingenjörskonst. Inner Engineering. Studieprogrammet kan vara universellt, men genomförandet och processen är alltid individuell. Manualen skrivs vartefter av var och en, ur egna insikter. Det ger levande kunskap och kompetens. För fungerande ansvar och (själv)ledarskap.
Coachande samtal är en form av studiestöd i livets (läro)process.
När vi är hängivna åt själva processen, är närvarande och gör vårt bästa i nuet, kan vi både vara i mål och nå eventuella mål, och även fler och högre mål.
Berättelser från Kriscentret
Min jobberfarenhet på Kriscentret Valo i Vasa 4/2016 – 3/2017 blev ett lärorikt och mångsidigt år. Jag fick praktisk och givande erfarenhet i att stöda och vägleda vid olika sorters s(v)årigheter och kriser. Här nedan beskriver jag fyra exempel. Jag hade kundprocesser av olika slag och var med och startade upp och dejourerade i Finlands landsomfattande kristelefon. Och jag avslutar med en sammanfattning kring detta år och om mig i sammanhanget.
Jag fick ta del av många intressanta kurser, utbildningar och föreläsningar, och jag representerade kriscentret och föreläste på några ställen, varav det ena var på Åbo Akademi som gästföreläsare i kursen Introduktion till krispsykologi med kursledare och krisarbetare Ancha Kjerulf. Jag fick värmande och bekräftande feedback av såväl henne som studerande, och jag blev även kontaktad för samtalsstöd.
Största delen av alla samtalsprocesser anknöt direkt till relationer, och några av dem handlade om mycket dränerande och utmanande beteendemönster och omständigheter. Det mesta för oss människor och individer tangerar alltid indirekt något relationellt. Och vi har alltid relationen med oss själva.
Under mitt år på kriscentret i Vasa gick även Vasas relativt nystartade kriscenter med i den landsomfattande kristelefon dejoureringen. Det var intensiva, omväxlande och givande pass. Jag hade alltid med mig ett team av utbildade frivilliga. Vi turades om och vi diskuterade igenom alla samtal och case som var och en ville och behövde tala om. Det kom samtal av precis alla de slag.
Exempel 1. En medelålders man kom till sitt första samtal tack vare att en vän pushat honom efter en dramastisk helg. Mycket anknöt till hans förra parrelation, och vad som då ännu flera år senare fortgick och påverkade på olika plan. Han hade relativt långt tappat tron på sig och sin kapacitet. Han var mycket empatisk, hade klara styrkor och förutsättningar, ville väl, hade andra fina relationer och egna barn, men ”det andra” höll på att direkt och indirekt ”göra slut på allt”. Vi började nysta. Det svåra och svaren relaterade till uppväxt och nära relationer. Han fann stort stöd och styrka ur samtalen och processen. Hans ödmjukhet och tacksamhet var mycket berörande. Därtill var kriscentret avsett som tillfällig ”första hjälp” i väntan på annan hjälp. Jag sade att han skall göra som det känns bäst för honom. Han ville fortsätta sina samtal med mig.
Exempel 2. En relativt ung kille hade beställt tid till att komma och samtala. Han berättade hur tveksam han varit till att komma och att han inte riktigt visste vad säga och var börja. Vilket löste sig naturligt från att han öppnat sig med det. Där var samtalet och processen igång. Han hade börjat få panikångestattacker och hade besökt läkare, som efter en kort stunds konsultation skrivit ut starka depressionsläkemedel. Han hade löst ut dem från apoteket, men varit mycket skeptisk och inte börjat ”använda”, utan kom sig för att ta kontakt för samtal.
Vi kom långt på väg redan i första samtalet och han var så otroligt nöjd och lättad att han gjort som han gjort. Och jag var otroligt glad åt hans eget ansvarsfulla och konstruktiva beslut att kontakta för hjälp och stöd till att förstå sig själv och lära sig hantera sina tankar och situationer. När han var tredje gången inom ungefär fem veckor, hade han inte mera haft en enda panikångestattack sedan vi träffats första gången. Jag kände att han verkar trygg i sig och på slutet ställde jag öppen fråga om hur han känner det. Han svarade han att han tycker att det känns bra, att han känner sig själv bättre nu och vet hur tänka och hantera. Och att han vet vart vända sig om det känns så och behövs.
Exempel 3. Ett ”lite annorlunda” problem och samtal per kristelefon från en äldre man någonstans i Finland. När jag ställt de ”rätta” frågorna kröp det småningom fram att han ”för länge sedan” på något sätt hade ofredat någon tonåring. Han ville helt enkelt ”bikta sig”. Han visste att han gått över någon gräns och på något sätt gjort någon illa. Han förringade, sökte bekräftelse och befrielse från ansvar. Han ville få höra att ingen lidit, att det var ju så ”lite”, ”inte var så farligt”. Han berättade oklart och slingrade sig när jag frågade vad som hänt, och vad han gjort.
Jag sa, att det fungerar inte att förringa det han gjort. Det han har gjort, kan inte ändras på. Och vi kan inte veta något om följderna. Jag betonade dock, att det var bra att han ringde, att det är bra om han ångrar sig, och att vi kan hoppas att de tagit hand om de eventuella lidanden och problem de fått av vad som hänt dem. Han tackade (genuint och uttryckligen) för samtalet och hjälpen. Kanske fick han nya behövliga insikter och sann hjälp på sin väg. Och genom att inte bli befriad från sitt ansvar, kanske han blev vägledd till att ta ansvar och kunde på genuin väg själv befria sig från skuld och skamkänslor. Det är genom och med ansvar som vi kan slappna av och släppa.
Exempel 4. Ett samtalsmöte jag speciellt minns, är på basen av den speciella respons jag fick under första samtalet. Det var en ung kvinna som berättade att hon flera gånger sökt hjälp annanstans, men att det var första gången någon fångar upp och bollar tillbaka, att ”esitetään vain ne samat kysymykset”. Hon var alltså oerhört tacksam och nöjd. Och jag tackade ödmjukt för feedbacken som värmde och bekräftade mig i vad jag ”sysslade med”. Hon rekommenderade en av hennes nära att komma och tala med mig. Men då var mitt år till ända på kriscentret, och fastän jag velat, passade det inte systemet att jag skulle ha fortsatt med samtal.
När mitt år på kriscentret tog slut blev jag direkt tipsad om jobb. Första samtalet började med ”Niin, sä oot psykiatrinen sairaanhoitaja”. Ett intressant och ansvarsfyllt arbete hade varit mitt utan att de lediganslagit det, om jag haft ”rätta” pappren. Han konstaterade i slutet av samtalet att det inte är lätt att hitta en lämplig som är tvåspråkig.
Någon kanske då frågar sig hur jag kunnat/fått jobba med det jag jobbat på kriscentret. Vårvinter 2016 blev jag kallad på intervju för ett kontorsjobb, som jag inte var intresserad av. Vilket jag även sade. Och det var passligt nog sedan mina ”andra” egenskaper, bakgrund, utbildningar och insikter som dåvarande direktören fann intresse för och uppskattning av. Hon blev småningom fastbesluten om att se till att jag får fortsätta jobba där efter mitt ettåriga kontrakt, att det skulle inte hänga på att jag saknade ”rätt papper”. Men hon blev svårt sjuk och sjukdomen tog död på livet i henne.
Jag fick och hann även jobba praktiskt som #brafiilis gruppledare tillsammans med en #brafiilis kollega. Detta var innan #brafiilis etablerat sig i Österbotten och fått mer utbildade med ”rätt” bakgrundsutbildning och papper.
Så undrar kanske någon varför ville inte jag utbilda mig för att bli behörig och få de ”rätta pappren”. Med de erfarenheter, utbildningar, kunskaper och kompetens jag hade samt med mitt eget intresse att fortgående själv läsa på och fördjupa mig, fann jag det varken lockande eller motiverande att ”ruta in mig” i ett studiesystem för flera år framåt för att få ”rätt” papper. Så jag fortsatte mina egna studier och kontinuerliga lärande, som fortgår.
Jag vill poängtera, att ovanstående är enbart torra och sakliga konstateranden om systemet. Detta för att belysa och klargöra kring min bakgrund, erfarenheter och sammanhang. Jag har haft och gjort mina val för mig. Ett av dem var att medvetet välja att inte utbilda mig för att få ”rätt papper”.
Sedan ”Bli den du är” och coachutbildningen är det jag som gjort mina val inom och för mig själv, för vad jag vill och behöver, och vad jag ser som relevant och intressant och behövligt för mig och för det mänskliga överlag. Ur detta kan jag ge vidare, hjälpa och stöda andra att ”hitta”, förstå och stöda sig och sitt. Att hitta sina sanna svar och insikter i sig. Vilket innebär och innefattar att aldrig köra över andra heller.
Vi kan enbart genuint ge och visa det vi själva känner och har insikter i. Autenticitet är a och o för äkta (känsla och vilja till) ansvar.
