På Morsdag 2014 cyklade min dotter och jag till min ”mommos” grav. Min dotter frågade mig varför jag måste få så mycket skit fastän jag är så snäll. Rörd tackade jag för hennes fina kommentar, förklarade varför människor kan bete sig fult och dumt och tillade: ”…o kanske för att jag klarar av det”. Hennes kommentar relaterade till hennes egna vittnesmål och erfarenheter i hemmet just denna (Mors)dag och till vad som skett inom familjen de senaste åren. En utdragen ”arbetsplatshistoria” hade jag också ”avklarad och avhandlad”.
Någon månad senare läste min dotter indirekt av mina tankar i stunden. Klarsynt och empatiskt sa hon: ”Mamma, jag vill att ni skiljer er.” Vad hon ville var att vi skulle slippa ”bråk”.
Men det blev mycket mer ”att klara av”. Mitt i alla relationshelveten blev min far svårt sjuk och med förlorad svälj- och talförmåga. Han hamnade brutalt inför sig själv. Glad, ångerfull och ödmjuk mötte han mig, även min nya livspartner. Men min far var ensam om det, och handikappad. Jag slogs för sanning, relationer och min integritet. Alla ovälkomna upplevelser och mina egna dysfunktionella beroende mönster, att fortgående ”tvingas” förklara och försvara för rättvisa och sanning var oerhört energidränerande. Men min (väl)vilja höll mig klar och stark. Jag underhöll både min humor, mitt humör och min helhetshälsa. Jag hade toppvärden och vitaminnivåer, men var mer och mer trött i huvudet och tyngd över bröstet. Efter större energibehandling ”kunde jag andas igen”. Drygt ett år senare fick min far sluta kämpa med varje andetag.